Digitalt träsk

litet gammeldags service i Sireköpinge

Idag var dagen då jag skulle cykla till badhuset och simma, sedan skulle jag cykla hem igen i sakta mak för att därefter inte göra så mycket mer. Kanske läsa en bok, laga litet enkel mat och flyta med. Men det regnar, och jag hittar på alla möjliga ursäkter för att förhala beslutet. Diskar, plockar, läser, lyssnar på listor och tar hela tiden sats.

Veckan har varit fullpackad, jag har bland annat haft fullt upp med att få Telias stackars bakbundna kundservice att avsluta mitt gamla ADSL- nät och beställa ett nytt fiberabonnemang, och att få de båda abonnemangen att överlappa varandra så att jag slipper stå utan. För att avsluta den fasta telefonen krävdes bara ett enda klick på nätet, oss vill man mer än gärna bli av med - andra bullar är det med ADSL. Efter sammanlagt sju handläggare fick jag slutligen ge mig. Det enda som verkligen uppenbarade sig var hur både de anställda och jag själv var fast i en digital struktur, med på förhand och från osynligt håll avgjorda frågor och svar, och det fanns inget vare sig jag eller kundtjänst kunde göra. Men igår kom den nya routern och nu sitter jag alltså med ett sprillans nytt fiberabonnemang som verkar fungera. Stadsnät. Som om det vore ett prefix att sukta efter.

Min kamera som jag använder i tjänsten tröttnade på att leverera mitt under jobbet i förra veckan. Det är något vaj med autofokus som skulle kosta lika mycket att fixa som att köpa nytt, sa killen på gamla OveFoto i Klippan. Den affären lägger nu ner verksamheten, och han rekommenderade därför att jag kontaktar Lund. Bra säljare, bra sortiment. Jag tycker det är för tradigt att allt folk med serviceideal lämnar oss på landet, men förståeligt. Nätbaserade tjänster tar över försäljningen och ingen kan livnära sig på att enbart vara skyltfönster.

För någon som, liksom jag själv, är teknisk analfabet är en personlig kontakt med en säljare viktig. Jag slipper plugga på skogen av tekniska data, krångliga förkortningar och serienummer och kan istället koncentrera mig på sådant jag är bra på. Och visst måste det vara roligare att som säljare bli adresserad expert, än att bara vara en del i säljkedjan. Det är för mycket teknik i samhället som det är, redan, och jag håller motståndets fana så högt jag bara kan. Våga vägra köpa nytt! Men så stöter man på realiteten och påminns om hur fast man är i det digitala träsket. Paradoxalt nog verkar min verklighet här ute på landet vara mer styrd av digitala verktyg och gränssnitt, än i stan.

Ett hem och café med självaktning. Ingen djeffla vitahemshäxa här

Linda Perhacs - Hey, Who Really Cares?