Jag har en kärleksrelation med min dotter, hon känner mig bättre än någon annan och vet mina känslor. Hon är klok nog att vara tyst när jag vacklar, kräver en kram när jag är tyst, och förstår att ensamhet är god när man ligger ett rum ifrån varandra. Min dotter och jag har en relation som både är ordlös och talande, och när vi pratar är det som om det som sägs kom djupt inifrån mig själv.
När dottern nu går vidare i sin vandring ut i vuxenlivet, så vet jag att hon bär med sig en vetskap som har tagit mig ett halvt sekel att förstå. Den vetskapen ger mig mer tröst än någonting annat, för jag vet att tryggheten kommer att vara en hård rustning och en mjuk madrass att landa på, om den dagen - gudförbjude - skulle komma.
Enligt Lévinas, och precis som Patrik Svensson säger i sitt sommartal, är själen inte något som finns i människan, utan det som är mellan dem. Tanken är så uppenbar, så klar och ljuvligt tröstande i sin innerlighet. Även om vi under generationer av förtryckande religionslära har lärt oss tygla känslorna och reducera dem, så går det aldrig att sudda ut att det som måste vara livets mening, eller lycka om man så vill, är något så enkelt som när vi bekräftar varandra och gör varandra glada. I ögonblicket då den Andre ser det du helst vill dölja, allt det som är svagt, ömkligt, eller trasigt, och du förstår att just det är det fina med dig. Och när du får veta att dina ansträngningar, böcker, tankar, och ditt envisa och förvirrade försök att begripa omvärlden har varit det som har fått den Andre att lyfta. Och när du får den Andre att skratta högt. Precis i det ögonblicket blir du den lyckligaste människan i världen.
Likt romantikerna och mystikerna, tycker även jag att den där upphöjda känslan av andlighet som man får i ett energigivande möte inte begränsas mellan människor, och kan lika gärna uppstå mellan allt som vibrerar av liv; såsom i naturen, en bok, film, ett musikstycke eller konstverk. Tag bara symbolismen, jugend, Sturm und Drang, eller den tidiga modernismen...
Under tider av pandemier och farsoter uppstår liknande epifanier, och ibland trasslas dessa upptäckter ihop med, och misstas för, religionsdyrkan och politik. Och jag tänker att även om AI kommer att vinna mark efter Covid19 av ekonomiska skäl, så är jag övertygad om att människans inre behov av andlighet kommer att bestå, möjligen förändras hennes levnadsmönster, men kraften i mötena är helt enkelt alldeles för stark för att bortse från. Den är vår drivkraft, vår själ. Så trots att Descartes blev tvungen att separera själen och kroppen, i sin iver att förstå sig på samtidens mekaniska upptäckter, och trots att det har tagit nära 400 år för oss att komma ifrån kristen dogmatik och skam, så tror jag att vi alla, innerst inne vet att själen och lyckan är det som uppstår i mötet mellan det förstående och det förlåtande.
Under den gångna veckan har många viktiga detaljer kommit till en lösning, och jag känner mig fri, lycklig och viktlös.
Vivaldi: Concerto for Clarinet and Orchestra no.2 in D Minor. "La Fenice", Allegro Molto. - Martin Fröst
Vivaldi: Air for Chalumeau "La Tortora" - Martin Fröst
Jag har läst Eva Österberg: Fina och fula känslor. Historiska essäer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar