Det blev verkligen en flygande start på semestern, en vecka har gått och jag har vårdat både fyset och psyket, precis som jag hade föresatt mig, och dessutom blivit påmind om muskler och litet annat kroppsligt som har legat i träda sedan en tid. Tänk att hedonisten i mig höll på att tappa greppet.
Jag tänker att jag är en av vinnarna under coronapandemin. Med första halvleken (jag tror på en nystart efter höst) i backspegeln så inser jag vilken tur jag har haft. Jag bor redan avskilt, klarar av isoleringen, har ett jobb som har gått att ställa om, och en dotter som har klarat av skolgången och kunnat upprätthålla det sociala livet. Jag kan dessutom unna mig att ställa små krav på fritiden (jag reser sällan bort eller skaffar mig nya ting) eftersom jag har levt ett rikt liv, och är rätt nöjd. Det är naturligtvis få som kan säga detsamma, eller har haft möjligheten att odla sina introverta sidor eller fördjupa sin familjerelation åt det positiva hållet. Betänker för en sekund hur illa det kan vara när isoleringen inte är självvald, och om man är hänvisad till en sjukligt svartsjuk person med kontrollbehov på en begränsad yta.
Jovisst har jag levt ett rikt liv, och sett mycket. I en privilegierad sits som min blir det förstås lätt att säga att det bara är materia, och att det finns andra saker som är viktigare. Litet som att kläcka ur sig att det finaste i livet är gratis till någon som inte har råd med daglig hygien eller mat för sina barn. Man måste jämföra, det går inte att se sin spegelbild annars. Jag är inte särskilt avundsjuk av mig, däremot kan jag avundas människor som har lätt för att uttrycka sig. Jag tycker det är svårt med orden, vänder och vrider och ändrar på meningarna och ännu värre är det när jag vill beskriva något positivt. Det blir lätt pinsamt då, och för mycket liksom. Ibland tillåter jag mig att vara svulstig och barock, men tycker ofta att det som då sägs blir platt och intetsägande, och raderar mycket. Det är förstås synd, och en av de saker jag behöver öva upp. Vem har sagt att det enda som är allmängiltigt är sorgen och tristessen, Shakespeare skrev om glädjeämnen, med (men vem vågar jämföra sig med honom).
Sommarlov, semester är en privilegierad människas huvudrätt i en rik meny av valfriheter. Det är så mycket som måste klaffa innan man har möjlighet att vara delaktig i den regimen. Rätt tillhörighet, rätt nationalitet, rätt utbildning, rätt bostad, rätt gata, rätt stil... Nä, måtte man inte ta sina dagar och frihet för givna, och inse att man tillhör fåtalet som har lyxen att göra det. Vivian Maier kunde det där med att berätta personligt och hålla berättandet allmängiltigt, utan att sätta sig på objektivitetens höga hästar, som fotografiet lätt kan handla om. Kameralinsen blir lätt en ursäkt för att exploatera människor och miljöer, fotograferandet är en dans på slak lina. Man måste alltid veta på vems sida man står, och vara uppriktig och ärlig. Det är svårt att se sig själv i de egna bilderna, men viktigt.
På Fabriken i Bästekille har curatorn Anne Morin lyckats med konststycket att gruppera fotona både kronologiskt och tematiskt och Maier framställs här i eget majestät. Till skillnad från hängningen på Dunkers 2016, där hon jämfördes med redan krönta namn, fotografer från samma era. New Yorkfotograferna under 1900-talet tillhör de mest hyllade fotograferna genom tiderna, och det är lätt att hamna i skuggan bakom etablerade namn. Särskilt om man är kvinna, nanny och inte bildskön... vilket faktiskt är orsaken till Vivian Maiers unika plats i konst- och bildhistorien. Maier berättar a tale of New York (och andra städer på den nordmerikanska kontinenten) på ett sätt som aldrig har berättats förut. Genom hennes Rolleiflexlins får vi se myllrande gator med människor i olika vardagliga sysslor, allt är taget i brösthöjd och i samma ögonhöjd som hos ett tioårigt barn. En nanny och guvernant intar en sådan självklar plats i staden, och nästan som en del av dess arkitektur, att hon i skydd av barnen säkert kunnat komma närmare inpå människor än vad som annars hade varit möjligt.
Bilderna är intima, undersökande, lekande. Ibland är hon detektiv och låter sin skugga vila precis intill den ovetande kroppen, ibland laborerar hon vilt med perspektiv och speglingar, och utmanar då sina samtida kändisfotografer och avantgardekonstnärer som hon helt uppenbart är mycket bekant med. Ibland är hon ett tröstande öga, ibland en kär vän, och ibland beundrande. Ofta låter hon sin spegelbild eller skugga ta framträdande plats i bilderna. Fotot blir då en skapelseakt, hon tar plats och målar in sig i evigheten men prövar först många olika skepnader och identiteter, för säkerhets skull. Livet är en lek, om du bara låter barnet i dig leva.
Självporträtten, stadsbilderna och fotona på de människor hon möter är mycket starka samtidsporträtt, och jag lämnas aldrig, någonsin oberörd.
Utställningen pågår till den 1/11 och jag åker dit igen.
A Place Called Home - PJ Harvey
One Line - PJ Harvey
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar