Min gamla solblekta mountainbike har rullat på igen, efter att ha fått stå och samla damm inne i garaget under ett par år. Den är, liksom det mesta jag äger, begagnad, och hittades nere i vår källarkulvert under huset i Stockholm, blev ompysslad, servad och rengjord och fick följa med i lastbilen hit. Min cykel är ordinär och ful, perfekt om man inte vill låsa om sig när man är ute på promenader och slipper tänka på tappad nyckel eller habegärlighet, inte påminner den om avskrivningsregler eller skulder, heller. Oproblematisk, varenda sekund med den är skön.
Julivädret har varit litet ostadigt och relativt svalt, perfekt för cykelturen till utebadet. Att cykla i femtongradigt duggregn och nittongradiga kastvindar gör verkligen gott. Gårdagens nitton grader och stadiga motvindar kändes litet i benen på vägen dit, och på hemresan rullade vi i samma hastighet som kastvindarna, ömsom fick vi skjuts i nacken i uppförsbackarna. Känslan av att cykla och simma i samma klimat som kroppens eget är otroligt sinnligt, jag simulerar att jag är naken där jag far fram och sträcker ut benen för att ta emot vinden i nedförsbackarna.
Hemma råder det ordning, gräset är klippt sedan i förrgår, och jag har med tösens hjälp flyttat utedasset en bit för att ge plats för de gamla hönorna som ska flytta in i ateljén med det stora söderfönstret. Våra söta grannar från Holland har beslutat sig för att sälja sin vackra gård efter åtta år av slit och umbäranden och återvända hem. Värsta formen av förtryck visade sig i Helsingborgs förlossningsvård, jag klandrar dem inte. Det som skulle bli en barnrik skara reducerades under 24 timmar av skräck och fasa till ett enda litet barn, men oj vilken kille lille Jesper är. Som solen i öster, regnet från väster och vinden från syd, alltid lika mjuk och glad. Det finns kanske en rättvisa, ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar