Nytt år, igen! Det stämmer att tiden går snabbare när man blir äldre - nu är det mycket som måste hinnas med innan man blir både blind och halt. Året som gått har varit snällt mot mig och kom utan några större omvälvningar, förutom att jag har bytt jobb, yrke och karriär. Om det inte är alltför våghalsigt, eller rentav dumt att börja om vid 50+, får framtiden utvisa.
Gråväder och temperaturer som gör att det känns som om jorden fastnat i omloppsbanan med inställning på november gör att man ständigt längtar bort. För att stilla våra ögons krav på färg for vi till Louisiana i fredags. Marsden Hartley är en konstnär som jag inte hade hört talas om tidigare, en snabbsökning väckte mitt och tösens intresse. Så många frågor! hur kan en sådan skicklig konstnär bara ha undgått min radar? hur stora är bilderna, hur känns handlaget, ytan, är han genuin, och varför har han blivit så oomtalad... här finns det fog att undra över konstvetenskapens räckvidd. Marsden Hartley har definitivt kommit på onåd inom den europeiska konsthistoriska traditionen, varför är en viktig fråga.
Om man är det minsta intresserad av 1900-talskonst och vill få en snabbgenomgång av det tyska, franska, italienska och ryska avantgardet och samtidigt fördjupa sig i, och få en grundlig genomgång av det amerikanska nationella måleriets uppkomst, ja då måste du se utställningen på Louisiana som pågår till den 19 januari. Hartley är inget mindre än 1900-talsavantgardet personifierad. Verkligen. Nämner du ett konstnärsnamn från tiden dyker han upp - och inte bara det, utan han excellerar verkligen. Hartley är skicklig, såväl tekniskt som koloristiskt och förmår utan vidare att vara både originell och egensinnig, trots att många av hans tidiga verk består av fragment av kollegornas egensinniga små infall - alltså sådant som kallas ikonografi och som en konstvetare älskar att frossa i. Kandinsky, Klee, Gertrude Stein, makarna Delaunay, Cézanne, Matisse med många fler ingick i samma krets som han. Att hans namn raderats ur konsthistorien framstår för mig som helt oförklarligt, åtminstone till en början.
Det sägs att han själv varit missnöjd med att inte ha fått ta plats inom konsthistorien likt sina samtida giganter, vilket uppenbart beror på helt andra sammanhang än de måleriska. Konsthistorien, precis som vilken historia som helst, har ett syfte och skrivs av individer med ideologiska och religiösa kvarnstenar hängande runt nackarna. Det är inte första gången som en konstnär har raderats, för att plötsligt hoppa upp likt gubben i lådan, då belyst i ett helt nytt sammanhang och med nya metoder. Feminismen och genusvetenskapen har gjort många "nyupptäckter".
Hartley, som högst troligen var homosexuell, tycktes till skillnad från sina franska, avantgardistiska vänner och kollegor vara ytterst benägen att vilja dölja det. En annan sak som säkert har skavt var hans i det närmaste fanatiska dyrkan av tyska soldater under det första världskriget. Men även de italienska modernisterna dyrkade ju kraften och styrkan hos krigsmaskinerna. Marsden älskade män i uniform, precis som GAN gjorde och även sjömännen figurerar hos de båda, så det är egentligen vare sig särskilt nytt eller kontroversiellt. Hartley råkade ändå på något vis illa ut i beskrivningen, och jag tänker att det faktum att han var både tyskvänlig och homosexuell kunde räcka för att etablissemanget drog åt sig öronen.
Hartley skapade tillsammans med andra, tidiga amerikanska avantgardister, en amerikansk måleritradition och företrädde delstaten Maine där han bodde till sin död. Inom dessa nationalromantiska strömningar, som t.ex. regionalismen, kunde en "avvikande personlig sexualitet" vara en belastning. Marsden Hartley var för skicklig för att bortse från, och han hade det rätta kulturella kapitalet genom kontakterna inom det konstnärliga avantgardet både i Europa och på den egna kontinenten. Det gick inte att blunda för att han var en perfekt förgrundsgestalt för en ny amerikansk målerisk tradition, det gällde bara för etablissemanget att framställa konsten salongsren för publiken. Jag tror inte heller att världen har varit mogen att ta emot honom i helhet, förrän idag, när det är möjligt att presentera en komplex person och i en komplex tid. Att både vara homosexuell och nationalsymbol har varit svårsmält med tanke på den amerikanska nationens självbild och dess förtryckande homofobiska ideal (eller den europeiska för den delen) under större delen av 1900-talet.
Den amerikanska nationalsymboliken kom tidigt att kretsa runt landskapet, som alltsedan renässansen och Albrecht Dürers alplandskap ofta har haft pikanta, homoerotiska undertoner. Hartley ingick i den lilla kulturkretsen som kom att kallas Transcendentalisterna, och där ingick även Thoreau, som då han skrev Walden misstänkliggjordes eftersom hans vänskapskrets nästan uteslutande utgjordes av unga, vackra män. I dyrkande och beundrande naturskildringar kunde konstnärer och författare på ett kyskt och snyggt vis undgå misstankar om homosexualitet. Med tanke på den då rådande dubbelmoralen var det inte underligt att konstutövare kring det förra sekelskiftet i så stor grad kanaliserade sin sexualitet genom konsten. Kultursektorn var ofta den enda tillåtna platsen för sådana fria utsvävningar. Det tog etthundra år av HBTQ-aktivism innan världen slutligen insåg att homosexualitet inte är en sjukdom. Idag är det åter en högst infekterad fråga som har blossat upp inom extrema nationalistkretsar. I Sverige har nyligen foton av Elisabeth Ohlson Wallin refuserats på grund av verkens öppet sexuella tematik.
Under modernismens utveckling övergick successivt dyrkan av maskin- och natur till dyrkan av den manliga kroppen. Vid tiden för det andra världskriget tog kropparna allt större plats, särskilt och paradoxalt nog inom den fascistiska kultursfären, där blanka manskroppar, i starkt motljus utomhus och i en omgivning som andas frisk luft och oförstörd natur, skulle symbolisera nationens handlingskraft och monolitiska otvetydighet. I själva verket var filmerna av Leni Riefenstahl rena predikningar om den sexualiserade manskroppen. Visst är det ändå litet lustigt att bilder på kraftfullhet, styrka, nakenhet och spelande muskler inte har satts under lupp av konstvetare förrän långt efter fascismens fall? Men så är det väl som så, att det man inte har framför näsan det vädras inte, och vore det inte för genusvetenskapen skulle Columbi ägg fortfarande vara oöppnat.
Genom hela livet ägnade Marsden Hartley sig åt att heroisera och ikonisera manskroppar, ofta fokuserade han på den manliga bringan som målades med varma kulörer, och i starkt sidoljus för att muskelmassan skulle få fritt spelrum. I landskapens stadiga klippor och berg syns formerna och färgerna från mansporträtten gå igen. Det är en närmast religiös dyrkan vi ser i måleriet, och färgerna han har använt är de dyrbaraste tänkbara. Ytan är fetblank och levande, varje penseldrag spelar glittrande i det vackra släpljuset. Det är som om landskapen vore mer levande och tillgängliga än de massivt utmejslade och frontala manskropparna, och jag undrar om Hartley någonsin vågade vara mer öppen än i sina landskap.
Utställningens kronologiska uppbyggnad och hängningen gör att vi kan göra jämförelser och dra paralleller utan att för den skull dra några absoluta slutsatser. För i första hand är konsten sin egen och lever ett eget liv, även om det är väldigt kul att spåna över vem verkmästaren egentligen var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar