I Stockholm har en koltrast fått ungar i en av innergårdarnas julgranar och här sjunger alltfler småfåglar. Gärdsmygen, som vanligen brukar fly längre söderöver, har spelat för oss hela vintern och över landsvägarna kryssar bergfinkarna när jag kör rundor i omgivningarna och skapar små reportage.
Jag har ett enkelt men delikat uppdrag. Mina berättelser skall kännas allmängiltiga och positiva för det uppdiktade distriktet kallat Mittskåne. Det har visserligen varit grått mestadelen av vintern, och mörkret parat med det platta ljuset förstör även den vackraste fotovyn, men det är äkta. Och äkta måste vara rätt - särskilt i tider där sanningen har förskjutits och sminkats och tillrättalagts i media, menar jag. Alla känner nog igen ett filter när vi ser det.
Då bilder talar mer än ord gäller det att vara försiktig med vinklar och utsnitt. Det jag minst av allt vill bli förväxlad med är reklamfotografiet. Turistbyråernas bildkataloger ser snart likadana ut allihop; fokus på något konsumerbart i förgrunden och soliga/suddiga och glada människor i mellangrunden, ibland en brygga eller vattenreflexer som skall förhöja ledighetskänslan, i bakgrunden. Prippsblå-solnedgångar. Staffagefigurer, som det heter på konstspråk, är inget vi kan relatera till känslomässigt. Sådana bilder är bara säljnonsens och genererar mer klick än verklig aktivitet. Jag vill visa att alla kan agera. Jag vill få människor att förstå att de inte står ensamma i sina aktiviteter, och att det är enkelt att skapa nätverk. I mitt uppdrag får jag inte skapa värde, däremot får jag ge impulser. Det är en ständig avvägning.
Människor vill umgås och känna tillhörighet mest av allt i livet. Om känslan av tillhörighet och möjligheter skapas, istället för avsaknad (som är reklambildens uppdrag), då har jag lyckats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar