Läget

Sedan två dagar tillbaka har vi haft lövsångaren här hemma igen, och i gänget av trastar, starar, gransångare, skogssnäppor, morkullor och gärdsmygar är det svårt att inte känna sig litet lycklig. April är en underbar tid.
Idag är det den 25 april och jag kan se tillbaka på några fina lediga dagar och en födelsedag, som naturligtvis inföll på första arbets- och skoldagen efter påskledigheten. Vi hade såklart smygfirat T i förväg, när vi båda var lediga. Fördelen med att fylla år mitt i veckan är att man kan utöka firandet.

Tidigt på tisdagsmorgonen for vi till Arild, rustade med kaffetermos och kikare. Vi körde på vitsippskantade vägar med skirt ljusgröna trädkronor och blommande buskage, under en klarblå himmel. Ringlande, långsamt gick färden ut mot kusten och Kullabygden som jag har älskat sedan jag var ett litet frö. Hit åkte man under pappas lediga dagar, på småvägarna förbi lägen som lovar god mat och litet lugn och ro. Rekekroken, Svanshall, Skäret och så slutligen Arild är alla små orter som på senare tid har kommit att bli utbyggda, likt så många andra skånska, kustnära ställen. En gång i tiden bodde en gammal pojkväns familj och kusiner på den gamla prästgården här, och festerna avlöste varandra om sommaren. Det var grillaftnar på kaptensgårdarna, midsommarfester vid katolska kapellet och vardagskvällar på den lilla trånga puben under Strand. Det gamla fiskeläget är allt som har med sommar att göra för mig, för även om jag egentligen har ägnat mycket större del av mina somrar i Andalusien så känns minnena härifrån mycket klarare. Det är märkligt, men inte särskilt förvånande för den som har varit här.

Det skulle blåsa upp mot eftermiddagen, men vi hade gott om tid. Än låg en skön frånlandsbris över bukten som kom havet att krusa sig lätt. Med start från hamnen vandrade vi i riktning mot Kullaberg, förbi de väntande optimistjollarna och två små fiskebåtarna, genom de trånga gränderna med namn som påminner om det danska inflytandet och om människor som har bott här för längesedan, till västbryggan med bunkern. Över de fina strandängarna, med sin speciella flora och klapperstenarna med sitt tuktade björnbärsris, lät en skön bris rufsa oss i håret och fylla våra vindjackor. Vi fortsatte längs stranden, hoppade över stenar och hukade under gamla vitnade trädjättar där gäster har ristat in sina namn under lata dagar. I saltskogens smala stigar, som är kantade av viol och vitsippor, hördes både sjö- och skogsfågel, och vid stentrappan som leder ner till smuggelgrottorna kändes doften av de salta vågorna som brukar stänka högt över stenporten vid storm.

Platsen, som ligger gömd bakom de vassa klipporna, belönar den som hittar hit med sina släta, lutande stenhällar. Hit brukade jag gå för att ensam ligga och lyssna på näktergalen och bada klippbad, och stället är sig precis likt. Det sitter rostiga krokar inhuggna litet varstans i berget, tillsammans med vittrande betong och gamla järnlejdare påminner de om en tid då det gömdes smuggelgods här. Varorna byggde upp hotell Rusthållargården, och smugglarna utvidgade myten om Kullamannen för att hålla nyfikna ungar och annat löst folk borta.

Det finns en färgmärkt stig litet högre upp mot skogen, som leder till Nimis, men eftersom vi redan kommit en bit ville vi undersöka om det gick att fortsätta kustvägen. Bitvis var stigen där vi vandrade obefintlig, och bitvis väldigt brant, och ibland snubblade vi över luriga rötter och halkade på den torra marken som var täckt av fjolårslöv. Upp och ner, på zigzagande och meandrande stigar kom vi slutligen fram till den led som går från Himmelstorps gård ner till Ladonien. Här slöt vi upp med en liten dansk familj som också var på utflykt. Vägen ner mot Nimis är knotig och stenig och jag måste alltid påminna mig om, och berömma, Lars Vilks och hans gelikar för deras enorma tålamod och galna järnvilja varje gång jag går här. Att frakta material på den här vägen är inte något för den bekvämt lagde.

Nimis var vid god vigör, trots en enorm daglig påfrestning från tusentals turister under högsäsong, och hårda vindbyar under lågsäsong, och trots illvilliga rykten och sabotage. Vi satte oss på de rundade klipporna vid strandkanten och tog fram kaffet som var rykande hett och gott. Vinden hade nu börjat friska i, och ute i havsvattnet kunde vi se på när vita gäss byggdes upp av vågor som rytmiskt växte i höjd framför oss. Himlen som ännu var djupblå skvallrade inte om någon annalkande storm, men vi bröt för säkerhets skull upp ganska snart.

När uppdrag Nimis var slutfört tog vi oss upp för branten med bokskogen mot Himmelstorp, Haga och vidare tillbaka till Arild igen, fast denna gången på den utmärkta leden. Den vägen går igenom skogarna förbi skogvaktarstugan och bjuder på en enastående utsikt över havet med böljande backar och lummiga skogsdungar framför. I horisonten skymtar Arilds bebyggelse och där bakom, bukten med Bjärehalvöns potatisland. Det är så vackert att man tåras, och tösen utbrast euforiskt att det är här vi ska bo en dag. Jag är helt övertygad om att det är så här det ser ut i mitt nästa liv.

Efter fyra timmars promenad, med ett kort avbrott för obligatoriskt kaffande på stranden, hade vi turen att hinna få oss en utmärkt bit mat på Strand innan köket tog paus. Strand har bytt ägare ganska ofta och jag hänger inte med i svängarna, men mottagandet var trevligt och trots att vi var dammiga och utflyktsklädda fick vi ett av de finaste fönsterborden. Det bådade gott så jag beställde in två alkoholfria öl och dagens trerätters lunch. Vi var litet matta efter promenaden och man måste alltid ta tillfället i akt när det vankas trevliga upplevelser.
Först in kom en mjuk soppa på jordärtskocka och husets surdegsbröd, därefter serverades en mycket god torskterrin med romsås, potatiskaka och syrlig sallad, och slutligen kom en ärlig kopp kaffe med en liten uppfriskande och lagom söt, fruktglaserad polentakaka med myntablad. Efter en dryg timmes njutning med den vackraste utsikten och miljön du kan tänka dig, vankade vi mycket nöjda i gåsmarsch tillbaka mot bilen.

Vägen hem sen var en upplevelse i sig. Vinden hade då tilltagit ordentligt och när vi for genom de vida odlingsfälten utanför Ängelholm gick det nästan inte att se framför sig för all torr jord och sand som yrde omkring. Röken lystes upp av en obarmhärtig sol, det var som att befinna sig i inspelningen av Interstellar, faktiskt riktigt otäckt. Med stora, släta markområden utan stopp för vinden försvinner värdefull matjord vid minsta vindpust, särskilt vid harvning och plöjning efter svår torka. Sammanslagningen av mindre jordlotter till stora jordbruksarealer har gått väldigt fort på senare tid i Skåne och tycks vara en ostoppbar trend.

Väl hemma kunde vi läsa om bränderna som härjade runt oss. En svårsläckt brand som hade startat i en mosse utanför Hässleholm och ett antal hus och lador vid Klippan och Ängelholm hade rasat i den torra stormen. Torkan och vinden har alltså redan ställt till det för många i år och jag undrar förstås hur kommande sommar blir. Med egen brunn är vädret något som påverkar mig mer än dagsvalet av outfit. Enligt en tysk prognos ser det inte särskilt bra ut, regnet beräknas utebli på grund av de torra vindarna som skapas över redan uttorkade landområden. Inga moln, inget regn. Här är det nu fem veckor sedan senast det regnade och ja, jag är allt mer än litet bekymrad.