Notre Dame

Det var med stor sorg jag öppnade nyheterna i morse och läste om branden i Frankrikes, och kanske världens mest omhuldade kulturskatt, Notre Dame. Katedralen med det inkluderande namnet (notre dame betyder vår fru) har varit en mötesplats och kulturskapare för människor under snart 900 år. Det är därför inte underligt att det skapas metaforer, sådant sker när kulturskatter skadas eller går under. Kultur skapar merkultur och när eld tuggar i sig delar av vår kända omvärld, då skapas huvudrubriker som påminner om bibelcitat.


Det är svårt att uttrycka den sorg jag känner, jag är redan tyngd av annat och det finns en risk att sorgen förstärks av mina privata angelägenheter, men jag vill åtminstone försöka att ge min bild av katastrofläget. Kanske är det så, att jag skriver allmänt, för att bredda synen på kultur. Kanske tar jag då chansen, likt mången annan kulturskribent har gjort före mig, att påvisa kulturens djupa innebörd och mening hos oss människor. Det tillfället tar jag, eftersom det är angeläget.

På radio i morse hördes en man uttrycka sin åsikt om branden i Paris, han menade att man borde bygga bilgarage på platsen eftersom det då skulle fylla ett behov, och för att kyrkan ändå stod för så mycket ondska.
En baxnar över hur mycket dumhet som kan samlas i en och samma person. Detta dumsekulära, mekanistiskt-stockteknokratiska ställningstagande kunde nästan bara komma från en svensk man. Kultur är inget vi kan påverka tekniskt, det ä r inget vi kan bygga bort, kultur är en bro som byggs av ord, tankar och känslor och är därför många gånger starkare än både sten och stål.

Notre Dame är möjligen den enda kulturella artefakt i världen som huserar så mycket kunskap, minnen och historia, att hon kan kallas en levande legend. Hon är en historisk kavalkad, ett hem, ett pilgrimsmål. Hon är ett levande tidsmonument över människans möjligheter att transcendera kulturella och nationella barriärer. Betydelsen som nationalhelgedom eller kulturnationell symbol är en bråkdel av alla de minnen hon för, och har fört med sig under sin levnadsbana.

Många är vi som har vandrat under hennes skugga.
Jag har själv bott i närheten och har ägnat en oräknelig mängd lunchlediga timmar åt att sitta och betrakta rosetterna på västgaveln. Med en bok i den ena handen, inköpt hos en av bokhandlarna vid St Germain, och en valnötsbulle i den andra, från bageriet bara ett stenkast därifrån var den soliga platsen framför henne perfekt för spännande möten. Notre Dame var det uppenbara stället för oss rotlösa nykomlingar, det var här vi möttes och bytte ögonkast, det var här vi stämde träff för en dejt, och det var här vi stal vår första, franska kyss.

Notre Dame är något så unikt som en träddunge av sten, ett källsprång av idéer, och en urskog där vördnad utövas. Gotiken kan mycket väl tolkas som en symbolisk övergång från nordisk naturreligion till romansk religiositet, och det är inte enbart floskler när jag skriver så. Viollet-le-Duc var artonhundratalets främste uttolkare av den gotiske arkitekten Marice de Sully och han såg tidigt potentialen och sprängkraften i symboliken. Styrkan i varje gotisk strävpelare, och hjärtat hos de flimrande rosettfönsterna, ligger i känslan, i mystiken. Du kliver in här och blir delaktig i något storslaget, på samma vis som då du vandrar i en riktigt gammal skog med glittrande gläntor, omgiven av ömsom höga vidjor, ömsom tjocka stammar. Det är magi. Det är mänsklig tillhörighet, på djupet.

Katedralen är en samling epoker, hon är ett litterärt storverk och en sång från jorden som stiger mot skyn. Men det är ingen klagovisa, inget kväde, Hon klagar aldrig, tvärtom. I framtiden kommer ärren från igår att synas och så läggs ytterligare ett kapitel i berättelsen om människorna runt henne, likt så många gånger förr.
 Det tragiska som hände, och som har fått så många av oss att gråta av förtvivlan, är en kraftfull bild av samtiden som kommer att ge resonans i framtiden.


Här är en av de vackrare rösterna från idag.

Branden i Notre Dame kan ses som en levande metafor för klimatkrisen.
Något som tagit lång tid att skapa, något som aldrig kan återskapas, försvinner i lågor på en dag.
Det är vår tids tragedi. Och när det gäller klimatet handlar det om sjöar, skogar, glaciärer och arter.