Sublimerad

Porslinsskivlingar på bokstam

Första helgen i oktober har passerat, det har varit en alldeles lugn helg på många sätt, ändå har den varit omtumlande och fantastisk. Vännen har varit här och under en sväng på Dunkers fick vi förfäras och förfasas, skämmas och skratta åt Erik Johanssons "Bending Reality" där känslan av kvalitet och intellektuell utmaning fullständigt uteblev. I detta billiga försök till hjärndöd besöksflirt, (spoilervarning) kändes epitetet Kitsch som ett överdrivet gott betyg. Men! vi har även älskat ihop med den intelligenta glaskonsten på utställningen "Walk the line". Här har autonoma och kaxiga konstnärer valt att stå på egna ben, trots ledningens kulturmördande krav på kassaklirr och besöksstatistik. Om du inte har sett den än - gå! Utställningen som pågår till den 18 mars är känslig, rolig, kaxig och provocerande, helt enkelt sådan konst hjärnan och hjärtat mår bra av, för som vi vet så är det i motståndet som tanken växer...

En personlig favorit är Ditte Johansson som skapar drömska filmiska sekvenser genom att genomlysa glas med rörliga bilder. Sommarnostalgiskt solflimmer skimrar genom persiennerna av glaslameller och skapar rum för eftertanke och tidlös vila. Och i den hypnotiskt vackra lilla simmande kroppen i petriskålen hålls en skämtsam dialog om genusvetenskap med Bertil Vallien. Hans pretentiösa, sandgjutna glasbåtar, med sina stela metallfigurer och polkagrisbitar inuti, känns tragiskt fast i en tidstypisk könsmaktsordning från det pompösa 1980-talet, i jämförelse. Vem som vinner slaget om känslomässig transparens står alltså glasklart. Där Johanssons känsla för glasets känslomässiga räckvidd är total, och materialet genomgår en eterisk sublimering, förblir Valliens glasmassa dessvärre statisk, trist och tung.

Det finns fler glaskonstnärer värda att nämna och Åsa Jungnelius är en av dem. I hennes händer blir glasmassan en fetischfest av glittrande och glamourösa brottstycken och hon lämnar ingen oberörd. Den som stiger in i hennes boudoir utlovas en orgiastisk resa in i de skamligaste och hemligaste mentala gömmorna. Möjligen kan man tänka sig att hon ibland är litet för explicit i sina frivola skamgrepp, men hennes konst är åtminstone aldrig trist.

Tristessen har definitivt fått lägga band på sig under helgen, och därför, styrkt av all ackumulerad energi, har jag lovat mig själv och vännen att ta mig an kommande veckas tuffaste utmaningar. I mina försök att få en förklaring till varför jag tycks bli allt tröttare och svagare, såväl mentalt som kroppsligt, ska jag åter uppsöka vårdcentralen. Så snälla, håll en tumme, den kan behövas.

jugendgrön höst

Cigarettes After Sex - K