onsdag 1 mars 2017

Mars

Tizian
att läsa sina egna gamla blogginlägg är litet som att göra det där farliga. En ger sig ut på tunn is, kanske känner man igen sig, eller så inte alls.
En gång för snart sju år sedan skrev jag mitt första blogginlägg. Det handlade om ensamhet i tvåsamhet. Jag var vid den tidpunkten på väg bort från min situation och mentalt inställd på stora förändringar, vart eller hur var ännu stora frågetecken som väntade på en lösning. Bloggandet hjälpte mig att få rätsida på tankarna och att se en röd tråd i alla skeenden och jag skrev för att kunna gå tillbaka och göra jämförelser, såg livet som ett pågående projekt där jag var min egen exekutiva chef som kunde bestämma över framtiden. Idag kan jag se att det varit en viktig mental process, eftersom livet vid den tidpunkten tycktes mig stå vid sidan av, och i huvudsak bestämdes av andra.


för ganska exakt ett år sedan läste jag Barthes bok om Kärlek och skrev därefter ett inlägg på bloggen och jag funderar litet kring situationen nu och jämför med hur det var då. Arbetssituationen var i ordning, jag kände mig uppskattad och hade ekonomi och vardagens tider under kontroll. Jag mådde ganska bra. Libidal kärlek var något jag hade lagt bakom mig och att jag hade alla de vackra minnena kvar att leva på. Jag var nöjd. Eller kanske snarare, liknöjd, med livet som det tedde sig, där och då. Inte alla har haft chansen att uppleva kärlek. Så jag intalade mig, med viss framgång, att den platonska tanken på kärlek nog alltid varit min grej, egentligen.

Men.
Nu stormar det i mitt vattenglas. En varm, krusande vind drar in och sveper över och bort gammal inrökt unkendoft. En månad, och vi har träffats inte mindre än fyra gånger, trots avstånd och hinder.
Ibland är hinder vägen till framgång. Utan problemställningar klarar vi inte av att ändra på sådant som är fel, och för att kunna formulera frågorna måste vi ställas inför en vägg. Vad är det som tornar upp sig där framme, ska jag klättra, gräva, hoppa eller går det att gå runt? Kan jag kika genom?

Det som kallas lycka behöver sin motsats. Utan natthimmel ingen morgonsol. Yin och Yang. Ja, du har förstått. Jag är dum och lycklig, en marskatt.
Måtte det aldrig ta slut.

Idévärlden - avsnitt 7 "Det ska göra ont att leva"

David Bowie - Life On Mars

3 kommentarer:

  1. Spännande och härligt! <3

    SvaraRadera
  2. och ganska läskigt, men som en kompis brukar säga:
    -Läsk är gott! :)

    SvaraRadera