Jag har varit på månadens första konsert. En person ur min gamla vänskapskrets var där, han är den som mest aktivt tagit ställning mot mig efter misshandeln 2014 och som har fått mig att inse hur mångbottnat det är att vara brottsoffer. Män i grupp. Småortsbor.
Att känna sig utfryst är aldrig roligt, särskilt inte om man börjar sänka garden som jag ju har gjort i och med förälskelsen. Man vet aldrig när stunderna kommer, rätt vad det är vaknar man upp ur drömmen och behöver den där armen och den tröstande rösten som man har blivit så van vid.
Genom musiken och texterna, med sina klassiska americanaberättelser om bottenlösa svek och olycklig kärlek, kände jag mig snart delaktig i den speciella gemenskap som melodierna skapar. Och efter att personen försvunnit ur min omedelbara närhet sveptes jag åter med i stämningen. Det blev en fantastisk kväll, nästan lika fin som jag hade hoppats på, den dagen i januari när jag beställde biljetten och bestämde mig för att bryta ledsnadens grådassiga mönster.
Och om en vecka är det dags igen...
Israel Nash - Rain Plans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar