Det är mycket nu. I torsdags kväll kontaktades jag av chefen som lät ansträngd i telefon, och efter att ha frågat om namnet igen och bett honom förklara varför han ringde förstod jag att han hade blivit kontaktad av mitt fackförbund och kände sig pressad. Han säger att han vill att jag kommer tillbaka, att kollegan skall bli uppsagd och att jag får tänka på saken. Jag undrar om något mer har hänt och han svarar jakande, det handlar om ett kontrakt som kollegan vägrat att skriva på, säger han.
När jag senare kollade in mailboxen såg jag att fackets huvudkontor i Stockholm hade sänt mig ett mail. En person behöver uppgifter för kontrollera om caset går att förhandla i domstol, man behöver indicier, något som kan användas som bevismaterial. Dagen därpå blir jag uppringd av personen och idag har jag sammanställt ett referat från händelseförloppet, samt en sammanfattning av mitt liv på auktionshuset. Med ledning av arbetsmiljöverkets hemsida kunde jag snart notera att mina uppgifter uppfyllde alla punkter av det man kallar kränkande särbehandling, men det är det inte jag som avgör.
Det tog mig hela dagen att sammanfatta eländet, inte minst en stor dos övertalningsförmåga på grund av det vackra vädret, men efteråt fick jag äntligen gå ut i den nedgående solen och fick mig då en underbar, uppfriskande promenad. Inget är som frisk luft.
Vilket väder det är nu, vilken tid! Igår hörde jag trädpiplärkan (jo, jag är tämligen säker), och idag fick jag höra ängspiplärkan och en underbart galen stare som lät som en blandning mellan näktergal och ormvråk, uppblandad med typiskt starkrax. Där satt han, högst uppe i den högsta björken och bara sjöng av hjärtats lust. En får hoppas att det lilla hjärtat inte brister. Senare om kvällen, när jag var ute för att slänga komposten inne i min lilla skogsglänta, hördes koltrastar och gärdsmygar tävla om revir. Det är som om luftrummet inte rymmer mer ljud, och bilar, motorsågar, flygplan eller motorcyklar inte kunde höras mer, någonsin. Tänk om...!
Nu ska den resterande helgen gå till att ladda upp inför kommande veckas möten med facket och en gammal kollega. Jag måste ta reda på om jag gör rätt i att ens tänka på gå tillbaka till chefen som har varit det sämsta chefsämne jag har mött hittills, och det säger inte litet... Mot slutet av veckan ska vi in till Malmö för tredje gången, fast då blir det med anledning av ett kul releaseparty. Tösens låtsasbrors band har fått skivkontrakt och det är stort, mycket stort.
Men störst av allt är kärleken, för utan den hade jag inte orkat med allt debacle. Och tösens pappa dök inte upp denna helgen heller, trots planer och lovord. Men vem är förvånad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar