Alcedo atthis

jag måste få skriva av mig litet, hjärnan kokar över och det känns som om det enda sättet att få litet tankestruktur är genom att skriva, fritt ur hjärtat. Det bor en rädsla inom mig, en skräck för att tappa orden. Tänker på mormor som efter sin stroke blev av med talförmågan och plötsligt befann sig i ett land utan möjlighet att kommunicera. Vad gör man? Hur gör man? Hur orkar man?

Med humorns hjälp försvann hennes ångest successivt och hemma hos mamma kunde hon känna sig trygg. Medicineringen gicks igenom och fick en kraftig reduktion, snart kunde mormor börja gå igen med hjälpen av en svensk rullator och mamma. En ska alltid jämföra, särskilt när det känns tungt.

Jag skriver på en ansökan till ett nytt jobb. Det är ett så kallat prestigejobb och ansökan skall ha poänger, imponera och språket skall flyta. Ibland ringer telefonen och jag måste leta reda på saker, blir avbruten i tankeprocessen, glömmer bort att äta och går ut alldeles för sent. Skrivningen är en jobbig process som påminner om mina tillkortakommanden. Att jag är sjuk. Jag vill ju inte veta!

Gårdagens promenad var som ett kapitel ur Salinger, den kom som en skänk från ovan, en gåva. Just när jag skulle bryta ihop av utmattning belystes världen av ryggtavlan på en kungsfiskare. Alldeles lysande turkos mot det svartgrå, endast fem meter från mig. Hopp! så flög den vidare och jag beslutade mig för att följa efter och ta den långa rundan längs Rönne, för att kanske få en ny syn av den. Strax hade jag inte mindre än två ystra juveler framför mig, de svirrade runt varandra, hoppande mellan träddungarna och vassruggarna som hänger över vattendraget. Nästan helt ovetande om mig. Jag kunde följa dem ett par kilometer fram, tills de försvann ur min syn, på andra sidan om ett delta. Där hörde jag sången. Och jag kunde gå hem igen, lättad och gladare.

om man anstränger sig till det yttersta går det att skönja två azurblå fläckar