På lokal

tredje konserten i mars var på hemmabana. Legendary Lovers består av fem medelålders män i sina bästa år, spelandes såkallad habil rock med Klippanpunk-inslag. Helt OK men inte så mycket mer egentligen, men en får ta vad som ges i skogarna. Jag går, som alltid, ut ensam och utmanar på så vis det lokala etablissmanget. Envis är jag, jag vill visa att det går att som ensam dame njuta av musik på lokal utan baktankar. För tyvärr är det så, att en ensam dame på lokal ses som något exklusivt, ovanligt och exotiskt och sådant måste ifrågasättas. Det är onaturligt.

Jag ställer mig alltid långt bak när jag är ute, på så vis slipper jag omgivande, störande ljud och kan insupa atmosfären som jag tycker är lika viktig som föreställningen. Här bak står en oftast med ryggen vänd mot en bar, eller som i detta fallet, en disk, och folk som går förbi gör det ofta eftersom det går skytteltrafik mellan sätena på ena sidan och baren på andra. Jag ser då på nära håll hur folk förändras, ofta handlar det om stadier av förfall efter devisen "där alkohol går in, där går vettet ut". Män som intar alkohol på lokal tenderar att glömma bort sina sista trettio år och det händer ibland att deras tungor slirar på mer än orden. En av servitriserna, och jag själv, fick erfara en sådan slirning i örat och en i munnen. Det är vare sig särskilt önskvärt eller berikande för kvällen, kan jag meddela.

För några år sedan kallades jag Tyson av mina vänner. Det var efter en livekväll i Ronneby, då en storvuxen karl envisades att studsa på mig, upprepade gånger, och jag blev arg. Studsaren påpekade då att jag var sur genom att rita en nedgående båge med pekfingret mot sin mun. Min reaktion var instinktiv. Genom att hoppa upp och slå till honom med en knytnäve, träffade jag hakan med en smäll. Pang. På den tiden var jag omärkt av starka, tuffa karlar, jag var ung, gick på svetsutbildning och en av mina lärare frontade i bandet. Jag hade omgivningen i ryggen och studsaren fick skamset gå därifrån efter att ha outats från högtalaren.

Idag är saken annorlunda, min tantålder gör att jag måste tänka efter och undviker direkta konflikter. Strategin har ändrats från anfall till försvar; oftast räcker det att jag säger något obegripligt och framstår som "svår tjej" för att slippa fler påhopp. Man måste vara på sin vakt. Att som ensam tjej gå på lokal där män dricker öl och samlas i grupp är inte helt oproblematiskt, tyvärr. Men jag ger inte upp, för ni män där ute som känner mig, vet att (även) jag är där för att lyssna på musik. Det är en kamp att veta att någon gång i framtiden kommer min dotter att vilja göra samma sak. Jag jobbar för det, och för min rätt att få vara ute. Utan förkläde.

Jan Stenmark