torsdag 18 augusti 2016

om att sakna sin musa

och så är det det där med kreativitet. Jag saknar den, lika mycket som det är en kvarnsten runt min hals att påminna mig själv om saknaden så saknar jag kampen, att våga ta tag i en vit duk, utmana den och bråka med mina alldeles egna demoner, igen. Att tvinga sig till kreativitet är ingen idé, det blir bara klichéartat och ur tvångsmässighet kommer aldrig något unikt eller storartat. Jag vill söka efter ett eget uttryck, känna hur jag utvecklas, ha tid för bara mina egna tankar utan att känna pressen från förväntningar, tidsramar, min egen smak och mina egna föreställningar. Min estetik är både en tillgång och en börda, hur ska jag någonsin kunna nå upp till den standard jag har?
Ställer krav på mig själv, orimliga krav.

Det var minst tjugo år sedan jag på allvar höll i en penna eller en pensel senast. Under en kort sekund i somras glimmade det till något, ett plötsligt infall. Det var när jag såg min hand där i hängmattan, den kändes avkopplad men såg underligt förvriden ut och jag såg i handen dubbelheten jag har känt i hela min kropp under ett par års tid, en slags krampaktig inre oförmåga att slappna av gestaltades i hur tummen kröktes under pekfingret och i handens vridna ställning och jag tänkte; den handen ska jag teckna av ikväll, så jag tog en bild. Men så blev det aldrig. Kvällsmaten och aftonrutinerna kom i vägen, liksom närtidsminnet. Mitt minne är så kort och med måsten kommer krav och press... magin är flyktigare än både läkarsprit och bensin.

Jag ligger i sängen inför natten och letar efter den där känslan av tillfredsställelse som jag hade förr, när sängen var min respit och när madrassen tog emot min tyngd och jag sakta försvann bort och in i drömmarna. Det saknar jag med. Det, och så kreativiteten.

Jag brukar säga att allt har sin tid och så är det säkert, och utan att försöka inpränta mig något som liknar pepptalk - som jag är så bra på - måste jag börja hoppas på att det snart kommer en öppning för mig igen. Den öppningen kommer bara utan press och jag vet att den alltid kommer oanmäld. Det är därför jag har färdigställt ateljén, så att det bara är att sätta igång när andan faller på. Jag får ha tålamod, men ingivelsen i somras där i hängmattan var ändå ett bra tecken. Det ska jag ha i tankarna i natt.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar