lördag 27 augusti 2016

Landskrona Foto Festival 2016




det har varit svårare än någonsin att försöka summera årets fotofestival i Landskrona, dels därför att antalet bilder har varit många fler än förut och dels för att kvaliteten är så himla bra! utställningen har verkligen utvecklats till världsklass och denna gången har man inte fegat ut åt något håll utan bilderna har även intagit stans publika platser, som gator, torg och parker. Genialt, eftersom temat har handlat om utanförskap, utsatthet och marginalisering.


Olivier Culmann
Watching TV

Det svåraste av allt har ändå varit att smälta intrycken, ofta har bilderna varit riktiga käftsmällar, som på det lilla galleriet vid stadsbiblioteket och kennardphillips fantastiska "War on war room" med politiska fotomontage tätt hängda som på en nyhetsredaktion, eller exercishallen med bilder från Isabella Darrigrands samling som hängts tätt och suggestivt, nästan provocerande naket. Bilder av privatpersoners hem, försvunna människors, krigshärjade, eller på ett eller annat sätt utsatta människors liv får mig att fundera kring existens och mening. Det är djupt gripande skildringar, stundtals så magstarka att det blir svårt att värja sig och när vi stiger ut i solen igen krävs några minuters paus innan vi kan prata om det vi har sett. Bra konst fungerar så.

Jeffrey Silverthorne
Lovers, accidental carbon monoxide poisoning
1973




Det finns även humoristiska inslag, som "AgNO3" på Landskrona Museum, som illustrerar ett halvsekel av svensk vetenskaps- och forskingsfotografi. Med hjälp av fyndiga titlar och korta berättande texter avkläds den allvarstyngda och pretentiösa vetenskapsmannen och fram träder den nakne kejsaren vars bevisföring vilar på fotots dokumenterande egenskaper. För vem vore en upptäcktsresande som Sven Hedin utan fotografiet och hur hade han kunnat finansiera sina resor om det inte vore för fotots effektivitet i marknadsföring? och med dagens frågor kring autenticitet och tolkningsföreträde i bakhuvudet blir bilderna än mer surrealistiska. Vetenskap och tolkning, bevis och äkthet är frågor som ställs på sin spets. Kul och viktigt, jag hoppas att utställningen permanentas och byggs ut.


Vetenskapens mått är en manskropp

Just fotot som dokumentation är en viktig röd tråd som följer med under hela dagen, och med minnet av den avklädde vetenskapsmannens blick för vad som anses viktigt kan vi se på porträtt av ickebinära personer, kolonialpersoner, krigsdrabbade eller på annat sätt utsatta människor, med en kunnigare glimt i ögonvrån. Omar Victor Diop är en av de riktigt tunga namnen under årets festival och det var en glad överraskning att få se hans bilder ute i offentligheten. Med en stor portion humoristiskt allvar ger Diop oss en slev av vår egen medicin. Europeisk porträttkonvention och kolonialaspekter varvas med färgsprakande fejktraditioner, vi får precis så mycket av allt att det går inte att missa att vi blir duperade. Exotismen står oss upp i halsen och det är enormt välregisserat.  När vi var där stod en grupp skolungdomar och betraktade bilderna, något som troligen inte hade varit möjligt om klassen hade fått betala inträde. Jag hade så gärna lyssnat på deras samtal...


Omar Victor Diop

Frågan är ändå om jag inte tar fransmannen Denis Darzacqs bilder med mig in i framtiden. Även dessa presenterades i det offentliga rummet och det dubbla intrycket av eufori, hjälplöshet, tyngdlöshet och utsatthet passar en stad som Landskrona, med rykte om sig att vara en segregerad stad med hög invandringskvot. Darzacqs frysta bilder av flygande hiphopdansare i olika offentliga och konsumistiska miljöer får mig att tänka på tryckvågen i ett bombnedslag. Unga kroppar flyger synbart tyngdlösa, som utan egen vilja, genom storköpens rader av neonfärgade schampoflaskor och förorternas trista, grå slitage. Darzacq gestaltar hur det är att leva ett liv utan chans eller möjlighet att påverka de yttre omständigheterna eller livet själv. Ungar svävar i ett monokulturellt landskap där deras enda nytta utgörs av att konsumera, frågor som utgör själva kärnan i hiphopkulturen. Det är vackert och tragiskt på samma gång och lämnar mig med fler frågor än svar.



Denis Darzacq





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar