Som du vet så kan jag inte sovra intryck längre utan hjärnan tar in och registrerar allt i min närhet, det för med sig att jag hör allt som sker omkring, simultant. Vid en sammankomst med många små grupperingar och när ljud kommer från olika håll måste jag därför placera mig strategiskt i rummet och fann ett perfekt hörn med god översikt (en är ändå nyfiken) och begränsad ljudström (en måste ha tur med urvalet). Härifrån kunde jag ta mig an utmaningarna med djupa diskussioner och så blev det även i kväll... Jag hamnade bredvid en av mina konstnärsvänner som för närvarande är involverad i flera kommunala ungdomsprojekt, och en ny bekantskap som märkligt nog gick igenom min vanliga intressebarriär. Ibland händer det.
Vi kom in på ett samtal kring grundläggande känslor som kunde användas i konstnärens nyaste projekt med invandrarbarn. Min vän som är naturvetare och intresserad av new-age (no pun intended) menade med stor inlevelse att rädsla är mer än en känsla utan även ett kollektivt medvetande som delas av alla, och därför, menade hon, kan vi bekämpa rädsla genom gemensamma insatser, som goda tankar och handlingar. Jag bestred omedelbart påståendet att känslor skulle vara universella och menade att vi måste skilja mellan primära drifter, och sekundära känslor som är strikt kausala - jag som hängiven relativist kan inte acceptera förenklingar utan vill se så många vinklar av ett påstående som möjligt innan jag fäller omdömet. För mig är kausalitet visserligen en regel med undantag (för en humanistisk filosof är empiri inte enda vägen till en slutledning), det går inte att bortse från vissa förutsättningar, som bakgrund, möjlighet och vilja till förståelse, när det kommer till mänskliga känslor. Kalla det omständigheter. Att bli rädd är en inlärningsprocess, inte en medfödd egenskap.
Diskussionen blev lång och jag kände snart hur tröttheten började utmana mig, med risken att bli korthuggen och tjurig, men jag höll ut tack vare väggen bakom och den nya bekantskapens roade blickar och små infall. Snart kom vi in på något som kom att bli dagens clou, nämligen en för mig okänd bok med den pretentiösa titeln "Livet med kvantfysiska glasögon" som hon rekommenderade som ett "öppnare alternativ" till naturvetenskap. Det räckte med titeln för att jag skulle känna bismaken av kvacksalveri, men eftersom jag inte hade läst den gick jag över till att poängtera vikten av att läsa skönlitteratur, och höll mig på så vis till min gamla trygga tes om att läsa andras tankar för att lära oss respekt för oliktänkande och differenser. Läsning av skönlitteratur är ett utmärkt sätt att utveckla och skärpa de sinnen vi är begåvade med och därför perfekt för att mötas över olika gränser menade jag, eftersom man alltid kan mötas i en diskussion, och ungefär så summerades samtalet om kausalitetens vara eller icke vara. Kvällen avrundades i blandade tongångar, lättsamheter varvades med tyngd och eftersom jag inte kan hålla tand för tunga när konst kommer till tals, och särskilt när man anser den ha en helande funktion... blä tusan bövlar för det påståendet... blev det ett par brännpunkter till. Konst skall enligt min mening vara en nagel i ögat på etablissemanget - det är dess styrka - för om konsten ringas in och betalas för som kommunalprojekt med en på förhand utarbetad agenda dör den tacksamhets- och tamhetsdöden, en kvalfylld död präglad av munkavlad tråkighet och likriktad enformighet. Sådetså. Men exakt så sa jag naturligtvis inte.
I morse läste jag i DN en brännande recension av samma bok och visst är det skönt med litet medhåll ibland. Genom att nämna det magiska ordet "kvantfysik" går det att slingra sig ur naturlagar och kausalitet, även de insatta författarna tystnar... men det som skrämmer mig mer än budskapet är det bedövande antalet köpare av skräpet. Att våga påstå att sjukdomar som cancer, alzheimer och ebola är resultatet av ett kollektivt medvetande som kan betvingas genom att "avsäga sig prenumerationen" är farligt nära kvacksalveri och jag hoppas att författarna hamnar i svavelsjön tillsammans med sina läsare.
Amenföffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar