meningen med livet

jag försöker att läsa inomhus eftersom regnet inte tillåter fler utomhustimmar, men det går sådär. Jag har svårt att koppla av, eller så är det ljuset som saknas, något är det. Hur som helst så är William Faulkner en fantastisk författare, om ni nu inte redan visste om saken. Jag visste det inte för mindre än två dagar sedan, men nu vet jag. Och vilken kärleksbetraktare han är, vilka underbara långa vindlande formuleringar och hur ofta kan jag inte bara hålla med och känna igen mig i beskrivningen av den där känslan av kärlek för saker som inte märks förrän objektet är utom synhåll, om så bara för ett par sekunder. Det är så makalöst vackert, det är så att t.o.m. en inbiten cyniker blir romantisk. Inte jag alltså, jag kallar mig fortfarande romantiker, åtminstone hade jag för ett par veckor sedan planerat att skriva ett par ord om just romantik men gick bet. Det var för svårt helt enkelt, hur gör man?

Faulkner, han beskriver de små egenheterna som utgör själva kärleken, hur man förstår och tolkar den andres alster och ger dem en djupare mening, det typiska ljudet av någons barfotaljud mot trägolv, känslan av en armbåge i sidan när den andre kryper ner under täcket -som inte kan dras undan fort nog, doften av varm hud, hur svartsjuka (så som jag kände den innan misshandeln) kan tända små gnistor av åtrå.

En säng står ute på verandan och vägrar flyttas in i rummet med kaminen. Det är slutet på sommaren och livet är enkelt, solbelyst, åtminstone så länge som maten räcker, tiden tillsammans räknas i antalet dagar man har mat kvar och skafferiet är som en klocka, en tidsmarkör som påminner om kroppens banala behov. När hösten och kylan knackar på och när maten tagit slut tvingas de båda till en stad för att söka arbete. Här tränger sig nya behov på; arbetsrutiner, måsten, tidsbrist och amorteringskrav. Man skaffar tidsbesparande maskiner på avbetalning och glömmer vad den insparade tiden ska användas till och ekorrhjulet skramlar på likt Perpetuum mobile. I staden framstår de plötsligt som väsensskilda, staden är dystopisk och kylig och människorna som befolkar den är robotlika.

"De vilda palmerna" är skriven -39, första svenska översättningen kom -49 och min gulnade upplaga är tryckt -62, men åldern märks knappt, utom ibland, som då det där infekterade N-ordet dyker upp. Det används som markör för just en svunnen tid, något felaktigt och ljusskyggt som göms mellan kultursamhällets byggstenar och jag hajar till av frekvensen och måste fundera på ett alternativt ord. Det blir en tankepaus och avbrottet stör flytet. Fast ändå...om det finns något man skulle kunna kalla eviga värden, då finns de beskrivna här mellan de mjuka pärmarna på min nötta delfinboksupplaga på 246 sidor. Kärleken och Friheten, lika självklara som svårbegripliga och i princip lika omöjliga att ringa in, eftersom priset du måste betala för dessa eviga värden är att bli Utstött. Den oundvikliga konflikten mellan det yttre kravet på att passa in och det inre kravet på att hålla ihop är en strid lika evig som värdena själv.


Oceansize - The Last Wrongs
Nektar - Remember The Future pt 1