bergtagen

efter en veckas partajande är man slut som artist, det krävs inte mycket för att få mig på knä längre, utan det enda som behövs är syrerik norrlandsluft, en hård och alldeles för trång säng och alldeles för många nya intryck, inte minst konfrontationer med många okända människor. Sa jag livemusik in på småtimmarna och mycket promenader i stark uppförslutning? och glömde jag nämna litervis med kokkaffe? som väl är är jag gammal och vis nog att ha omdöme för att inte dricka mig redlös på öl  längre, för man är ju alltid mamma i första hand. Det var ändå en himla tur att jag tog med tösen på norrlandsresan, annars hade jag väl aldrig överlevt pärsen eller sett den vidunderliga vyn från uppe på näst högsta plan på utkikstornet [en ska inte bräda och sänka barnens självförtroende genom att visa sig förmer, utan en god moder låter sin dotter ta första klivet och låter henne klättra ända upp...]. Inte heller hade jag kunnat smaka på norrländska delikatesser och vågat klaga på den unkna smaken av surströmmingen om inte hon varit först med att ärligen deklamera hur illa det verkligen smakade. Och istället för att känna mig i skuggan av hennes fenomenala teckningstalang och sociala skills kunde jag genom att ta tidiga morgonpromenader få känna mig en smula spänstig efter att ha tampats med trappor och stigar uppför nipornas branter. Vi kompletterar varandra, hon och jag.

Fast oss emellan: Tösen är en multitalang, själv är jag en nolla. En gång för inte så hemskt längesedan fick jag av en date höra att hon var min starka sida, jo, det är alldeles sant. En måste alltid jämföra, som sagt var. Men jag vägrar vara en sådan där tragisk figur som lever i skuggan av sina barn och som inte förmår att leva ett eget liv utan att ständigt ha dem som sköld och skydd. Om en aldrig någonsin vågar ta egna kliv utanför den bekväma ramen av familjeband och husrum och plötsligt en dag upptäcker att en inte har prövat vingarna eller gjort felsteg och därför börjar skylla ifrån sig, på barnen? huvaligen... då är det hög tid att klippa navelsträngen. Göra egna misstag igen. Om nu misstag är vad livet ska gå ut på, förmodligen är det så. Jag är dock personligen trött på kärlekstörst och därtill hörande bråddjupa ångestkval och vet innerst inne exakt vad det är jag vill ha ut av livet, och inte är det någon orkeslös gamling att ta hand om och sörja för. Kalla mig gärna bitterfitta, men jag har fullt upp med egen tvätt och byk. Låt mig få citera ett par rader ur senaste boken, som för övrigt är en av de finaste och bästa böcker jag har läst, hittills. Gabi Gleichmann låter sig mäta med både Montaigne och Enander och dessa män växer sannerligen inte på träd eller står att finna med ett glas öl i handen på ett musikevenemang. Låt det bli fler sådana läsningar, låt dem komma till mig, klara likt vattnet från en fjällbäck, och jag kommer åldras med både grace och värdighet.

stenåldersfamilj med motstridigt barn

"En rakryggad [man] försöker aldrig dölja sina tankars svaghet bakom andras auktoritet, varje individ själv står till svars för sina åsikter."

"Man kan aldrig älska något vars innebörd man helt begriper. Kärlek bygger nämligen på en eggande känsla av att något undgår en."

"Det tidiga 1800-talets kvinnor skulle skriva på kvinnors vis, utan att vålla läsarna huvudbry. Flitigt spinna en väv av många existenser med hjärtats oro och den självuppoffrande barmhärtigheten som mäster. Ständigt anspråkslösa, lovvärt självförnekande och alltid redo att altruistiskt gå upp i andra, reducerade sig de kvinnliga författarna till förkunnerskor av obestridliga sanningar som Kärlek och Barmhärtighet."

"Den viktigaste egenskap en [författare] kan ha är att ha ett öga för likheten mellan alla människor och ett öga för olikheten."

"Endast människan kan finna bot mot den meningslösa intigheten. Det gör hon med hjälp av sina ord och minnen, sitt medvetande. Förmågan att skapa en mening med livet är människans största gåva."

WITCH - Home Town