Vov, liksom!

efter två dagar hemma i lugnet är man människa igen. Idag hade jag vilat så pass att jag var redo för en intellektuell utmaning, så vi drog med M till Krognoshuset i Lund och vernissaget av Co Hulténs senare verk, den sista utställningen som hann kureras av honom själv. Ib hälsade igenkännande på M, det gjorde en av mina skrivande konsthistorikerkollegor på mig med och i dörren ut hälsade jag på en av mina stora förebilder, Thomas Millroth. Han tog i hand och såg faktiskt ut som om han mindes mig från föreläsningen i Landskrona för fyra år sedan. Nu var han visserligen en av de två som kom och lyssnade den kvällen så kanske det inte var så konstigt, men känslan var skön i maggropen. Med ena armen om ständige följeslagaren terriern Asta och den andra i ett stadigt handtag om min hand fick jag en fast blick från de himmelsblå, kloka. Vov, liksom!

Efter en timmes njutning av de tolv verken, och faktiskt riktigt kul mingel med obligatoriskt vitt vin i små plastglas, tog vi en lunch på saluhallen och innan en kaffe intogs på ett av de mysiga små kaféerna hann vi också inhandla oss litet sommarlitteratur och pennor på Gleerups, ett måste när man är i Lund.

Hemma igen bjöd vi skjutsande vännen på en kopp te och jordgubbar med vattenmelon i trädgården. De gamla trädgårdsmöblerna torkar fort och regnet som hade tagit en omväg tillät oss att sitta en stund och njuta av lugnet, det enastående lugnet. Vilken oerhörd skön tystnad vi har här i trädgården, det krävs ibland en utomstående för att påminna om vad man har. Fåglar, katter, rosor och jordgubbar, grönskande buskar och träd och så känslan av att vara alldeles, alldeles ensam fast ändå inte mol allena.
Jo, det är riktigt lyxigt att bo som vi gör, att kunna stänga ute måsten och krav och bara få vara är viktigt i ett samhälle som ställer höga krav på effektivitet. Jag ska påminna mig om det oftare, högt.

Våga mindlessness i en tid där motsatsen säljs som stapelvara i neonfärgade neopreneförpackningar, bannemej. Varför är semester bara semester om den kostar, och varför är ledighet något man unnar sig och måste schemalägga tillsammans med andra, när det enda som krävs av dig är att gå ner i tid, sänka din standard och ändra på vanorna, de där vanorna som påbjuder att lyx är något man unnar sig för att man är värd det, och att ledighet är något man tar sig för att man förtjänar det. Ledighet är livsnödvändigt och behövs fler gånger än ordinerat av marknadskrafterna - fråga mina katter. Eller fråga Asta.

UFO - Space Child