Dottern firade midsommar ihop med tre bästa vännerna här hemma på torpet, själv var jag på sedvanlig fest på hästgården utanför Helsingborg. Där har jag firat varje år sedan jag flyttade hit, med ett undantag för två år sedan. Dåvarande sambon, N. föreslog då att vi skulle ta en ensam färd med båten, han ville inte dela med sig av mig (det var hans egna ord). Drygt en månad senare förstod jag den sanna innebörden, slogs blodig och medvetslös i mitt hem av samma händer som såg till att fästa mig med säkerhetslina på segelbåten under midsommarfärden. Att vilja inskränka den andres rörelsefrihet kan vara en akt av kärlek, om viljan går utöver rå egoism och simpel äganderätt. Kärlek är en tvåvägshandling. Att lämna sitt liv i en annans händer ställer höga krav på förtroende. Jag gav det förtroendet. Han tog det och smulade sönder det - och mig - till atomer. Sådana trista midsommarassociationer bär jag med mig idag och de kommer att ta tid att städa bort ur minnet.
Så många minnen som har etsat sig fast, tyvärr är inte alla bra. Jag försöker att rensa hjärnan genom långa promenader och mycket natur, igår gick jag i ösregn till min favoritplats gölen och när jag kom fram sken solen upp och jag torkade kläderna jag hade haft på mig, på bryggan. Låg och tittade på luddiga små moln, satt på stenen mitt i sjön och lyssnade på två spillkråkor som satt i varsitt dött träd och kommunicerade. Fiskgjusen var där med, och många olika trollsländor och det var en skön stund, något jag gärna hade velat lägga på minnet för framtiden. Men så är det så, att om minnen inte delas med någon som man kan tala om dem med, så tenderar de att försvinna lika fort som de dykt upp. Det gäller goda minnen likväl som onda. Att prata om minnen gör att de lever vidare, det är en viss nackdel med terapi förstås, men samtidigt gör rädslan för att de trista minnena ska börja spöka och leva ett eget liv att man vill lasta av sig. Trauman är jobbiga att bära på egen hand. Att dela vackra livsminnen med någon Annan kräver förtrolighet, och jag är rädd att jag är för skadad för att kunna ge någon det djup hen förtjänar, så jag har dragit mig ur när anbud dykt upp. Det har varit enklast så.
Jag försöker aktivt att glömma sådant jag inte vill minnas och brukar säga att en stor fördel med att vara hjärnskadad (jo, för ser du - att vara utbränd är en hjärnskada) är att du förlorar närminnet. Det är naturligtvis inte så kul som jag försöker få det att låta, men som klassens clown låter en världen gissa och anta att de kan läsa mellan raderna. Jag har väl tyckt att den som förstår mig på djupet är värd en fortsatt diskussion, och den som inte gör det kan man strunta i, att en mogen människas privilegium är att välja sina diskussioner, men så vet jag samtidigt hur egocentriskt det är att anta att andra skulle vara intresserade av att läsa mina tankar. En rak person är ju så mycket lättare att tycka om. Eller?
Den som ändå var rak som en huldra, trogen som en käpp och smidig som en ål. Eller hur var det nu. Absurt är det där livet i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar