onsdag 6 juli 2016

i motstånd växer tanken


Birger Schlaug skriver att han inte förstår vad det är Haruki Murakami vill säga och jag blir litet rädd. Hur är det med läsförståelsen och det egna samvetet, hur står det till med förmågan att ställa saker på kant och sätta sig in i andras situation, eller med ifrågasättandet av normer och självklarheter? Sådana saker som jag vet att Murakami behandlar och egenskaper jag tillskrivit Schlaug, hittills. Jag antar att vi alla blir gamla och att våra hjärnor stelnar och försoffas, jag märker det ju på mig själv så varför inte även hos en idol? På arbetet pratades om hjärtslag och om utmätt tid, tänk dig om vi är förprogrammerade för ett visst antal hjärtslag, är det då verkligen jättejättebra att träna som en elitgymnast? fast å andra sidan sitter vi rätt mycket på kontor, så kanske vi rör oss lagom mycket för att hjärtat ska orka tills vi är 98. Frågan kvarstår visserligen i vilket skick hjärnan är då.

Under arbetsveckan diskuterades det även filosofi och andra svåååra saker på arbetet, bl.a om jakten på vinst och om att det är skillnad mellan att kunna ge och på att vara hänvisad till att ta emot. Tänk att det kan vara så svårt att sätta sig in i en situation som man aldrig har varit utsatt för, alltså hur svårt kan det vara? Många gånger känns det som om människor tror att de måste försvara en ståndpunkt till döden, även om de egentligen blivit övertygade om att de har fel. Ja, du har rätt till viss del. Till viss del? vilken del i resonemanget är det du inte är övertygad om? frågar jag efter att ha smulat sönder alla tvivel kring tesen att en ordning som bygger på orättvisa vilar i att det finns en sida som har och en motsatt sida som saknar. Och att den ena sidan (den som har) kan känna sig upplyft, motiverad och snäll och god genom sin givande handling, medan den andra sidan (den mottagande) måste finna sig nedslagen i att aldrig kunna ge tillbaka. Tänk dig, sa jag, att aldrig kunna vara den som ger, någonsin. Tänk dig känslan av att du vet att du har kapaciteten, hjärnan och viljan att ge, men aldrig kan eftersom du saknar ekonomiska medel eller ork, ett ben, eller en hand eller ett öga.

Att gå i klinch är aldrig min idé med diskussioner, utan diskussioner handlar för mig alltid om att lära mig något nytt. Om jag märker att den jag diskuterar med inte lär sig av diskussionen utan väljer att tala i cirklar för att vinna poäng, eller ännu värre, väljer att se sig personligt attackerad, stött och utan sinne för humor, då tröttnar jag litet och resignerar genom att förlora tempo och innehåll. Diskussioner får näring av välvilligt motstånd. Litet som när man talar engelska med någon som talar dålig engelska - man blir kass på något man normalt behärskar. Hur kommer det sig egentligen? Men för att undvika fler sidospår ska jag återkomma till det där med allmosor.

Att ge är omhuldat i så gott som alla religiösa, moralfilosofiska, etiska, humanitära och politiska sammanhang, allt bygger egentligen på att vara givmild. Den fina tanken kräver dock en motsats - alltså någon som mottar allmosorna, annars faller idén. Vem har satt sig in i den mottagande situationen undrade jag? Om man betänker saken ur ett litterärt, filosofiskt, religiöst och politiskt perspektiv är det mycket enklare att beskriva och känna igen sig som givare än som mottagare. Givaren är en hjälte. Mottagaren ska liksom bara stå där med hatten i hand och tacka och vara underdånig, medan givaren får all cred. Det är fan inte särskilt rättvist. Inte särskilt gott heller för den delen, eftersom en givare kräver sin underdåniga motsats för att kunna vara givmild. Att kalla sammanhanget en synergieffekt vore för välvilligt tycker jag, det är en ordning som jag aldrig kan acceptera som naturlig eftersom t.o.m. ett barn vet att orättvisa är fel.

Som tagare är du flerfaldigt underdånig, du kommer aldrig till himmelen, du måste anstränga dig för att vara snäll och rar, trots att du kanske vet att din givare är en korkad idiot, och du måste anpassa dig till ett liv där andras avskrap och smulor ska duga till uppehället. Och du ska vara tacksam för eländet ovanpå allt! Nä, fy för bövelen säger jag. Att vara den som tar emot måste vara det värsta en människa kan utsätta sig för... och ändå lever vi i en ordning där detta är legio. Om den som har skall vara givet, hur är det då för den som får? skall mottagaren vara kåt glad och tacksam? nä, nu är det jag som talar i cirklar men håll med om att det är en orättvis sak, den där ordningen som påbjuder att givande är gott. Givandet är den ultimata egoboosten!

Eller är det fel på mig? tänk om jag har fått saker och ting om bakfoten och borde tänka som buddhistmunkarna, istället för en arabisk schejk. Att kunna ta emot är kanske det svåraste att förhålla sig till kulturellt, och därmed den mest avancerade motståndshandling vi kan göra som människor. Vi ställer oss då inte bara över oss själv som individer, utan över allt det vi lärt om vår förmåga som människor, som etiska, tänkande och kännande varelser. Att kunna ta emot med bibehållen ryggrad och veta att en gör givaren en tjänst, inte minst genom att låta hen att tro att hen är given en plats i himmelriket, är kanske den vackraste handlingen trots allt. Jo, det tål att tänka på ett tag till.

Jodå, jag förstår att det är svårt att hänga med i mina diskussioner, men vad jag egentligen vill åstadkomma är inte konsensus eller att få rätt, utan bara att ha kul. Och att diskutera är att ha roligt, om man delar humor vill säga. Och det gör man inte alltid.

A propos att ha och inte humor så har jag just införskaffat Crister Enanders senaste bok. Christer äger och det gör Virginia Woolf med, hennes iakttagelser och kommentarer, samhällssatir och vackra språk i Resan ut gör sommaren solig i alla väder.

Rävjunk - Snöspår 1,2,3


2 kommentarer:

  1. Intressanta tankar!
    Det var så längesedan jag deltog i en vettig, spännande diskussion att jag glömt hur en gör...

    SvaraRadera
  2. jag arbetar envetet på saken, en diskussion kommer sällan av sig själv ;) men det kostar på, jag har fått flera epitet med tiden...

    SvaraRadera