-hallå? har jag kommit till avdelningen för Allt Löser Sig?
-Ja, du talar med P. Vad kan jag hjälpa dig med? (pigg och glad ung kvinnoröst)
-jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men jag känner mig så trött just nu och känner ett omåttligt stort behov av avlastning. Det har kört ihop sig på arbetet och exet har ändrat planerna för vårt gemensamma barn, jag vet inte vilken gång i ordningen...
-Ja, jag kan se här att vi har talats vid förut, senast du fick vår hjälp var i februari.
-Det stämmer, ja. Det var mitt i livet och hennes pappa hade inte hört av sig på ett halvår och jag började bli riktigt orolig över hans bristande engagemang...
-Ja, och så fick du vår hjälp under det gångna året med, jag kan se att du blivit hjälpt av oss 1977, 1996, 1999, två gånger 2006, en gång 2007, två gånger 2014 och som sagt 2015, vilket innebär att din kvot på tio snart är fylld. Är du säker på att du vill anlita oss igen, du vet att detta blir sista gången?
-ja, eller nej... säker kan man aldrig vara... eh, just nu har jag ingen att vända mig till och vinrankan ligger över mitt fönster som håller på att ruttna av fukten, min dotter är ledsen och jag tror att hon blir utnyttjad som barnvakt under semesterresan till Stockholm. Du förstår, hennes nya familj har förlorat en morfar i cancer och de två små barnbarnen saknar säkert en närvarande mamma. Jag vet själv hur det var när pappa gick bort. Samtidigt som jag är hemskt ledsen över det som har inträffat så växer vinet och dottern känner sig utanför. Hon får inte känna sig utnyttjad och åsidosatt. Dessutom är det inte bra att hon sätts på tåg ensam från Stockholm i ett sådant ledset tillstånd. Vi hade kommit överens om, pappan och jag, att han skulle skjutsa hem henne efter semestern och därefter hjälpa till med vinrankan. Jag har förberett allt med plintgjutning och virke. Tog ned fyra ekar i veckan med hjälp av en vän, och så har jag skaffat franska skruv och billigt material via en annan vän. En måste se till att få kassan att räcka, det har varit en utmaning att skrapa ihop så billigt material som möjligt. Jag är så oerhört trött av arbetet, resorna och nya regler och utmaningar, som du vet har jag en utmattningsdiagnos men får inte ekonomiskt stöd eftersom anledningarna är så flerhövdade, så jag flyttade till landet för att ha råd att arbeta mindre. Landet är skönt. Men jag måste pendla lång väg; sju mil enkel resa på småvägar, två timmar tar det totalt och bilen kostar och jag står snart inför ett bilbyte, eftersom begagnade bilar slits, särskilt de små och billiga varianterna... haha. (skrattar nervöst) Och så har jag studielån hos CSN och det där lärarvikariatet jag tog förra året som nästan tog slut på krafterna gjorde att jag nu måste betala tillbaka på bostadsbidraget. Så med tanke på det kostar det mig mer att arbeta, än om jag gick arbetslös. Jag får ta ut av mina besparingar, pengarna som jag fick ut efter rättegången 2014, under sommaren för att få det hela att gå runt. Som ensamstående med tonårsbarn är det inte mycket att be för, jag vill gärna att min dotter ska få ha något roligt att minnas av sin 15-årssommar så vi ska göra en resa till Norrland i augusti, hon och jag. Jag minns ju själv hur det var...eller så minns jag väldigt litet egentligen. Har alltid varit bra på att förtränga. haha... (ett litet nervöst skratt igen) Jag fick alltid höra hur dyra resorna till mormor och morfar i Spanien var och kom tillbaka till en splittrad värld. Vi delade aldrig semesterminnen i min familj, eller jag gjorde inte det med dem. Jag var brunbränd och mamma visade stolt upp hur brun jag var, mina klasskompisar tyckte att jag var snobbig. Fick höra att jag var gråhårig, det var solen som hade blekt min lugg. Min bror kompenserades för mina lyxresor genom att följa med mamma och pappa på resa upp i Norrland under hösten. Jag bodde hos min farmor under tiden, gick i skolan på dagarna och var väl hos vännen på eftermiddagen. Fick presenter när de hade kommit hem igen, en kvist av dvärgbjörk som jag visade upp på skolan, och en pengapung av renskinn från Åreskutan som var så fin. Jag hade den hängande på skrivbordslampan under flera år. Undrar var den är nu. Äh, jag hade inte kunnat följa med dem ändå, jag som alltid blev så åksjuk i bilen...
-Nu är jag inte utbildad psykoterapeut, men jag kan höra att du projicerar. Det verkar som om du överför en del av egna erfarenheter på andra och vi kan inte hjälpa till med den typen av icke definierade problemställningar. Det hoppas jag att du kan förstå- tänk igenom ditt beslut och återkom gärna till oss. Har du hört talas om vår nya chattfunktion? och appen?
-Jag är ledsen, du har rätt. Låt mig få omformulera mig. En sekund bara, jag är inte så bra på att formulera mig över telefon, särkilt inte när det handlar om att be om hjälp.
- (prassel av papper som sorteras ihärdigt) (någon suckar uppgivet)
-Jag är van vid att ta hand om allt på egen hand. Jag biter ihop och sätter ner foten och ser till att allt löser sig. Allt löser sig...det har jag alltid sett till att det gör. Det går väl nu med. Carpe diem.
Tack för hjälpen och adjö.
-Adjö då, glad att jag kunde hjälpa till och lycka till!
Freddie Wadling - Nu Lyfter Vi Från Marken
-Ja, du talar med P. Vad kan jag hjälpa dig med? (pigg och glad ung kvinnoröst)
-jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men jag känner mig så trött just nu och känner ett omåttligt stort behov av avlastning. Det har kört ihop sig på arbetet och exet har ändrat planerna för vårt gemensamma barn, jag vet inte vilken gång i ordningen...
-Ja, jag kan se här att vi har talats vid förut, senast du fick vår hjälp var i februari.
-Det stämmer, ja. Det var mitt i livet och hennes pappa hade inte hört av sig på ett halvår och jag började bli riktigt orolig över hans bristande engagemang...
-Ja, och så fick du vår hjälp under det gångna året med, jag kan se att du blivit hjälpt av oss 1977, 1996, 1999, två gånger 2006, en gång 2007, två gånger 2014 och som sagt 2015, vilket innebär att din kvot på tio snart är fylld. Är du säker på att du vill anlita oss igen, du vet att detta blir sista gången?
-ja, eller nej... säker kan man aldrig vara... eh, just nu har jag ingen att vända mig till och vinrankan ligger över mitt fönster som håller på att ruttna av fukten, min dotter är ledsen och jag tror att hon blir utnyttjad som barnvakt under semesterresan till Stockholm. Du förstår, hennes nya familj har förlorat en morfar i cancer och de två små barnbarnen saknar säkert en närvarande mamma. Jag vet själv hur det var när pappa gick bort. Samtidigt som jag är hemskt ledsen över det som har inträffat så växer vinet och dottern känner sig utanför. Hon får inte känna sig utnyttjad och åsidosatt. Dessutom är det inte bra att hon sätts på tåg ensam från Stockholm i ett sådant ledset tillstånd. Vi hade kommit överens om, pappan och jag, att han skulle skjutsa hem henne efter semestern och därefter hjälpa till med vinrankan. Jag har förberett allt med plintgjutning och virke. Tog ned fyra ekar i veckan med hjälp av en vän, och så har jag skaffat franska skruv och billigt material via en annan vän. En måste se till att få kassan att räcka, det har varit en utmaning att skrapa ihop så billigt material som möjligt. Jag är så oerhört trött av arbetet, resorna och nya regler och utmaningar, som du vet har jag en utmattningsdiagnos men får inte ekonomiskt stöd eftersom anledningarna är så flerhövdade, så jag flyttade till landet för att ha råd att arbeta mindre. Landet är skönt. Men jag måste pendla lång väg; sju mil enkel resa på småvägar, två timmar tar det totalt och bilen kostar och jag står snart inför ett bilbyte, eftersom begagnade bilar slits, särskilt de små och billiga varianterna... haha. (skrattar nervöst) Och så har jag studielån hos CSN och det där lärarvikariatet jag tog förra året som nästan tog slut på krafterna gjorde att jag nu måste betala tillbaka på bostadsbidraget. Så med tanke på det kostar det mig mer att arbeta, än om jag gick arbetslös. Jag får ta ut av mina besparingar, pengarna som jag fick ut efter rättegången 2014, under sommaren för att få det hela att gå runt. Som ensamstående med tonårsbarn är det inte mycket att be för, jag vill gärna att min dotter ska få ha något roligt att minnas av sin 15-årssommar så vi ska göra en resa till Norrland i augusti, hon och jag. Jag minns ju själv hur det var...eller så minns jag väldigt litet egentligen. Har alltid varit bra på att förtränga. haha... (ett litet nervöst skratt igen) Jag fick alltid höra hur dyra resorna till mormor och morfar i Spanien var och kom tillbaka till en splittrad värld. Vi delade aldrig semesterminnen i min familj, eller jag gjorde inte det med dem. Jag var brunbränd och mamma visade stolt upp hur brun jag var, mina klasskompisar tyckte att jag var snobbig. Fick höra att jag var gråhårig, det var solen som hade blekt min lugg. Min bror kompenserades för mina lyxresor genom att följa med mamma och pappa på resa upp i Norrland under hösten. Jag bodde hos min farmor under tiden, gick i skolan på dagarna och var väl hos vännen på eftermiddagen. Fick presenter när de hade kommit hem igen, en kvist av dvärgbjörk som jag visade upp på skolan, och en pengapung av renskinn från Åreskutan som var så fin. Jag hade den hängande på skrivbordslampan under flera år. Undrar var den är nu. Äh, jag hade inte kunnat följa med dem ändå, jag som alltid blev så åksjuk i bilen...
-Nu är jag inte utbildad psykoterapeut, men jag kan höra att du projicerar. Det verkar som om du överför en del av egna erfarenheter på andra och vi kan inte hjälpa till med den typen av icke definierade problemställningar. Det hoppas jag att du kan förstå- tänk igenom ditt beslut och återkom gärna till oss. Har du hört talas om vår nya chattfunktion? och appen?
-Jag är ledsen, du har rätt. Låt mig få omformulera mig. En sekund bara, jag är inte så bra på att formulera mig över telefon, särkilt inte när det handlar om att be om hjälp.
- (prassel av papper som sorteras ihärdigt) (någon suckar uppgivet)
-Jag är van vid att ta hand om allt på egen hand. Jag biter ihop och sätter ner foten och ser till att allt löser sig. Allt löser sig...det har jag alltid sett till att det gör. Det går väl nu med. Carpe diem.
Tack för hjälpen och adjö.
-Adjö då, glad att jag kunde hjälpa till och lycka till!
Freddie Wadling - Nu Lyfter Vi Från Marken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar