Jag har lyssnat på Måns Hirschfeldt igen, en av de lugnande röster jag vill omge mig med, en annan är telefonrösten som nu har tagit gestalt. Det känns bra, än är det för tidigt att skriva mer.
Radiorösterna berättar om Kullahusets hemlighet och vetenskapsfamiljen Piccard. Det berättas om hur det är att befinna sig i glappet mellan nyfikenhet och kunskap, och jag känner igen andemeningen. Viljan att förstå och beskriva det okända övergår kunskapen med eoner. Jag trivs i glappet. Det är här jag får lust att skriva, här finns utrymme för fantasi och jag törs utmana både fördomar och bättre vetande. I glappet mellan okunskap och kunskap, strax innan det första bettet på kunskapens äpple tas, finns ett utrymme som jag omhuldar. Kanske det är just därför jag föredragit barockens vetenskap framför upplysningens, eller alltid hamnat som generalist bland experter i yrkeslivet, möjligen är det därför att jag tröttnar så fort. Möjligen för att jag uppskattar utmaningen framför tryggheten. Möjligen därför att jag är en feg en. Eller så är det för att jag vill vara utan pekpinnar, krav och regelverk... precis som på film.
Det är inte som barnet, som med stora ögon ser på livet och förundras med tappad haka, inte heller som professorn som med lugnt mod kan luta sig tillbaka och vila på sina lagrar och söker passa in allt i på förhand prövade kategorier - utan kanske mer som forskaren eller gesällen, som hela tiden försöker ompröva, testa och förstå efter eget huvud och viss lärdom. Kanske jag har fått uppfinna hjulet igen några gånger, men vet åtminstone hur det fungerar. Om jag går in för saker görs det med stor entusiasm. Livet, som jag ser det, är en enda lång härlig lektion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar