fredag 17 juni 2016

Carmina Burana



när jag kom hem från arbetet i onsdags, slutkörd efter en fuktig och het och påfrestande dag, låg min vackra vinranka över trädgårdsmöbeln. Den hade fallit ner efter ett hårt ösregn och låg nu där som ett dåligt samvete. Jag hade önskat mig en pergola i femtioårspresent, hade samlat på mig virke och funderat på förankring och konstruktion, men ibland räcker inte tanken. En ska liksom göra något av den också... "Knowledge is only rumour until it is in the muscle", as ye all know.

I går blev det inte mycket av vare sig planer på, eller bygge av pergola. Det ösregnade och jag for till simhallen och fick faktiskt litet sol på ryggen istället. Att simma utomhus is da shit. Det tar 35 minuter att bli av med negativ stress. Och att därefter få duscha, basta och klä sig i ensamhet, för en regnig sommar är folk inte här, är en av mina lisor för själen och något jag gärna prioriterar framför annat. Så kom kvällen och jag fick god tid att klä upp mig och lyssna in mig på kvällens begivenhet; Carmina Burana som jag skulle få se på Helsingborgs vackra konserthus tillsammans med vännerna. Å och D kom för att hämta mig med bilen, båda uppklädda till tänderna. D hade lånat äldste sonens examenskavaj, dagen till ära!

Helsingborgs vackra konserthus, som är ritad av av Sven Markelius och uppfördes -32, är ett av de tidigaste och bästa representanterna för funkisen i Sverige. Och det vill inte säga litet. Markelius första arkitektutkast hade dock varit i klassicerande 1920-talsstil, s.k. Swedish Grace eller Art déco och jag undrade litet hur det hade känts att uppleva den nästan samtida Carmina Burana i en sådan miljö istället... möjligen att gamla tyska nationalspöken animerats tydligare. Men nu var det inte så.

Och för att inte tappa konceptet helt, vara mentalt begränsad, eller på annat sätt missa den historiska kontexten, så vill jag poängtera att innehållet i tonsättningen handlar om alla de känslor som uppstår mellan man och kvinna. Kort och gott. Uppsättningen var magnifik och väldigt påkostad med inte mindre än tre solister, Helsingborgs konserthuskör och -symfoniorkester, och salen var fylld till bristningsgränsen. Inte en människa hade fått rum till. Vilken upplevelse!

Efter en skön timmes hårresande, tårdrypande och ryggradsrysande öronextas begav vi oss - ett litet sällskap på åtta pers - på krog och på så vis fick även magsäcken och smaklökarna sitt. Bygge av pergola kräver mycket skön uppladdning och inspiration, en vill ju inte att den ska bli ett hastbygge.

En annan man som behöver upprättelse heter Randy California, men det är en litet annan historia.
Spirit - Taurus




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar