Pulse

Kim Keever 

jag vaknade med energi i kroppen, det är ljust ute och jag har sovit hela natten. Tösen hade ingen ridning igår så när jag kom hem doftade det ugnspannkaka och en varm brasa sprakade, musik strömmade från högtalarna och katterna vilade på var sin given plats, varmt hoprullade.
Jag skrider in i hemmet och omsluts av värme och liv.

I påsen jag fick med hem ligger terrakotttaväktaren ännu i bubbelplast. Törnrosasömnen ska brytas och symboliken han bär i sin lilla gestalt av lera kommer att sända pulser från sin nya plats vid läshörnan. Kanske han hjälper mig hitta diamanten som jag har burit sedan min 14-årsdag och som plötsligt försvann efter 100 års hemvist i släkten. Gör man jämförelser i tid svindlar tanken. Diamant, väktare, släkthistoria, kropp.

På den gamla judiska begravningsplatsen i Prag vilar mystikern Rabbi Löw. En gång skapade han liv av död materia. Golem, som skapelsen kallas inom kabbalistisk tradition, kom till ungefär vid samma tid som väktaren av terrakotta, och båda berättar om animerad, död materia som hotar eller skyddar vår lekamen, precis som Frankenstein, Prometheus, zombies och robotar. Narrativet om en tänkt brygga mellan liv och död och behovet av att stanna tiden, eller åtminstone kunna starta om, är mänsklighetens gemensamma öde. Vår fåfänga kamp.


En naturvetare kunde dra paralleller mellan kolväten och enzym och göra vackra kalkyler med gudomlig symmetri, medan en humanist kunde dra paralleller mellan tidslinjer och tankematerial och försöka ge mening åt det obegripliga. Båda parter skulle se likheter och skillnader, beroende på, och utifrån behovet för stunden, men slutsatsen skulle vara densamma som mystikerns.

Av jord är du kommen.


Pink Floyd - Time