L

Det har hänt en hel del på känslofronten under de senaste dagarna. En har fyllt ett halvsekel, ovanpå allt. En olycka kommer sällan ensam...  men det visade sig inte vara så smärtfyllt ändå, alla armar, tår och ben var intakta då jag vaknade morgonen därpå, liksom ögonfärg och hårfärg (nåja, litet spill får en räkna med). Och så har jag ju fyllt på alla tillgängliga byttor och pottor med blommor, så nu liknar torpet ett riktigt ståtligt hushåll, om än i miniatyr.

Jag har varit på begravning också, och träffat släkten, de underbara kusinerna, och mamma. Vi tog avsked från min älskade faster Sanningssägar-Gertrud i Örkelljunga kyrka, hon får nu vila hemma igen efter en onödigt lång tid med cancer. Kyrkceremonin var exakt så kort och nonsenslik, och kafferepet efteråt exakt så ystert som hon hade velat. Gertrud var verkligen ingen hycklare, inte någon martyr heller. Jag minns henne och hennes syster Eva som de roligaste kvinnor jag känt, näst efter min mormor. Vi är väldigt roliga, vi Borgcrantzkor, det märktes tydligt under kafferepet, och kusinerna är bäst. Jag fick så många igenkänningsfaktorer under de timmar vi sågs, att kvoten nära på höll på att tilta mig totalt. Tänka sig, att alla kusinernas flickebarn är så lika... och tänk, att mina egna olater har ett sammanhang och ursprung. Vi hade lätt kunnat fortsätta prata hela natten, men jag hade en fest som väntade och kusinerna en lång resa framför sig.

Å hade bjudit hem mig på födelsedagsmiddag, hon tyckte att jag skulle slippa laga mat efter begravningen så jag svängde hemom och bytte om, tog med tösen och drog vidare mot Ljungbyhed. Där, i soffan och bakom den största buketten rosor jag har sett, satt min bästis L som hade rest hela vägen från Schweiz, bara för att gratta mig! nå, hon har förvisso en syster som fyller jämnt om några veckor, och en kompis till som fyller jämnt... men ändå! När Tösen frågade mig om vilka vänner jag har, fick jag svara att det inte finns så många och att jag fick lov att tänka efter. Jag tror att jag kom fram till tre personer som jag verkligen kan kalla vänner, men L är min bästa och äldsta och det gör gott att veta att den känslan är ömsesidig.

För visst är jag rik! somliga har inga riktiga vänner alls. På jobbet idag pratade kollegan M och jag om saken och vi kom fram till att det är bättre med en riktigt god vän än ingen alls... och att det aldrig är för sent att skaffa sig nya. Vi förstår varandra riktigt bra, M och jag och imorron är det en ny arbetsdag och sen kommer L tillbaka hit och så får vi snacka bus igen.

Jo, jag gillar verkligen att vara 50.