va Piano

varför saknas toaletter på Knutpunkten? Det var med nöd och näppe jag lyckades låsa upp dörren till lillstugan efter en lätt mardrömslik resa från att ha lämnat av en vän vid centralstationen i Helsingborg i morse. Jag ägnade några irrande minuter på platsen för att lokalisera en toalett som var öppen tills jag slutligen insåg mig besegrad. Personalen på plats som öppnade för dagen ryckte uppgivet på axlarna. Även inne på Det Stora Hamburgerstället, som ligger en trappa upp och som i vanliga fall brukar kunna uppbringa relativt välstädade och pålitliga ditos, var de avstängda. Inte ens den blanka och därtill avsedda nödkuben som står placerad utanför skrytbygget var i bruk. Sina modernistiskt textade signaler i allsköns språk till trots, står den nu där och signalerar samma hopplösa och uppenbara felkalkyl som moderskeppet Knutpunkten. Modernt och glasblankt men helt odugligt.

Knutpunkten är en sann åttiotalskonstruktion i Renzo Pianos efterföljd; ett megalomaniskt skrytbygge som berättar om dåtidens ledarskapsideal, att vara på väg med ett fulltecknat schema i Filofaxen, mobiltelefonen vid örat och slipsen fladdrande över axeln. Här stiger Människan/ resenären/ businessmannen in i arkitektens planritning, lik en blinkande ljusdiod eller en kugge i ett välsmort maskineri, för att använda en tidig modernistisk retorik kryddad av maskinmetaforer. Inne i den enorma ankomsthallen överrumplas man formligen av opersonlighet och charmlöshet, för Knutpunkten excellerar verkligen i omänsklighet! Det finns inget alls som tillåter samvaro eller plats för de snabba ögonblick som präglat stationer genom tiderna. Platserna för avsked och möte är kliniskt borttagna, det finns inga avskilda bänkar eller vattenhål, ingen möjlighet att sjunka in i varandra för en sekund. Klockan tickar, golvet är stort och över oss hänger en bullig takhorisont med underdimensionerade skyltar som annonserar en ensam Jack-vegas-maskin eller möjlighet att inta en bit snabbmat. Man längtar bara bort härifrån.

I de stora byggnadsmaskinernas tidevarv är det viktigt att synas och höras om man är i maktposition. Ju bullrigare dess bättre. Den enskilda människan (massan) reduceras i den uppskalade miljön till anonyma staffagefigurer på genomresa, och blir en kostsam och besvärlig detalj som skymmer den övergripande planen. De en gång blanka, transparenta men idag hopplöst ostädade ytorna skvallrar om beslutet: Toaletter är jobbiga, de skall underhållas. Vi stänger dem. Teodicé?

Hawkwind – Urban Guerilla