vad gör du människa

att må bra. Jag skulle kunna beskriva det i en skrift utan att ta till måbratips eller flummiga new-age-knep eller käcka små knep från livsstilscoacher eller feng-shuigurus. Jag har tillräckligt mycket livserfarenhet för att klara av det, övernog med bakslag och framgångar för att förstå olika sidor av den svenska mänskligheten. Jag har sett världen an, från en liten småstadsflickas ögon till en gravt underbetald akademikers i Stockholms affärsvärld. Som ensamstående med ett barn i skolåldern. Som medberoende. Som 75% invandrare har jag förstått att språket är ett handikapp som man tampas med som barn, och som följer en som vuxen. Min bästa vän använde ofta mina grammatiska tillkortakommanden som ett tillhygge, men jag log och insåg att hon hade rätt. Jag förstod att det handlade om att behärska koder, att passa in och att förklä sig till den person man ville bli.

Tonårsrevolten uteblev. Jag hade fullt upp med att balansera livet som blivande vuxen, att passa in i ett sammanhang. Att vara smart nog att sticka ut utan att märkas, att vara annorlunda i förhållande till resten och att se igenom systematik och förutbestämda mönster har inte alltid varit enkelt. Många gånger har omgivningarna styrt mina yttre val men jag förblev den osynlige 80-talsrevoltören, innerst inne. Punkaren i kostym. Varför måste jag genom yttre attribut visa var jag står, ideologiskt? varför måste jag erkänna mig styrd av en färdig ideologi, varför måste jag passa in i den kostym som iordningställts och anpassats, när jag kan anpassa livet efter eget huvud? Fast när även Sunt Förnuft har highjackats av ideologier och filofi är det svårt att sätta ord på att vara självskräddad, en del filosofer utesluter den möjligheten helt och ser oss som produkter av vår omgivande miljö, av vårt arv. Den Fria Viljan har setts som möjligheten att slippa ta eget ansvar, att låta andra leda.

På senare tid har bitar till mitt lilla livspussel fallit på plats, jag börjar förstå något som jag gått och grunnat på ett tag och insikten har fått axlarna att glida ner några centimeter. Jag är en person som inte råkar vara anpassad till det nutida samhällets krav på effektivitet - men bara för att jag är född vid fel århundrade är jag vare sig orkeslös eller dum, mindre värd eller stigmatiserad. Jag har länge varit dum nog att anpassa mig till ett system som har utarbetats av nationalekonomer och som har glömt bort kunskapen hos många av oss andra. Vi humanister är inte en grå massa. En del av oss är inte rena kulturproducenter och vi har möjligen själva sett till att göra oss överflödiga genom att glömma bort att ställa frågan: vad sysslar vi med, vilken är vår styrka, vad är det som gör vår kunskap omöjlig att ersätta med annan kunskap... Det är inte enkelt att rättfärdiga sig som författare eller skribent utan att ha en journalistutbildning eller kontakter inom den praktiska världen, där allt handlar om nätverk. Skolor, arbetsliv, gatan du vuxit upp på, föräldrar, namn. Allt som räknas in i ditt livs CV och som går att använda i en intervju. Om du blir kallad vill säga... Att vara akademiker med en filosofisk examen innebär praktiskt att inte finna sin plats i myndigheters blanketter, hemsidor eller i myndighetspersoners medvetande. Vad gör du egentligen? Den frågan ställs ibland av ren nyfikenhet men oftast med en oförsonligt misstrogen min som visar att man betraktas som överflödig. Jag producerar tankar kring mänskligheten, som handlar om att vara människa, inte något som kan läggas ut i ett skyltfönster eller på ett blödande sår.

Jag sitter nu och slölyssnar på riksdagsdebatten på P1 och slås av de floskler vi ständigt matas med. Arbetslinjer. Arbete åt alla ungdomar. Att invandrare har lägre utbildning, eller av sämre kvalitet. Att vuxna som inte har arbete saknar någon form av kvalifikation som kan erhållas via Komvux. Att allt löser sig med en ny arbetspolitik. Att alla andra har fel och att vi aldrig, mot några som helst villkor får knysta om att det inte finns arbete åt alla. Och att utanförskap enbart handlar om bristen på arbete.

Så är det naturligtvis inte. Utanförskap handlar även om att bli tvungen att flytta från en gemenskap i jakten på arbete. Att förlora sin identitet i jakten på att accepteras av samhällsapparaten får stora psykologiska konsekvenser. Människor är sociala djur, vi tycker om att pyssla om varandra, göra varandra glada och få igen för det arbete vi lägger ner i omsorgen. Vi kan inte gå omkring och tro att arbete ersätter allt det som en nära relation gör. Ersättning i form av en lön går inte att äta, den kramas inte, ger inte social eller psykologisk värdegrund, inte sexuell stimulans, inte frihet. Oavsett vad vi luras att tro.

Så länge vi mäter varandra i graden av ekonomisk lönsamhet kommer ord som semester, helg och sommarlov för en del av oss innebära en tid av djup ångest och ensamhet. Men det beror inte på bristen på arbete utan på bristande empati skapad av de floskler jag hör på radio idag, av våra folkvalda politiker. Med en garanterad basinkomst hade vi alla sluppit oroa oss för att inte kunna erbjuda sitt barn en glass i solen, att kunna åka till stranden och att umgås med vännerna. Med en basinkomst kunde alla slippa känna sig utanför, oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet, utbildning.