en utblick

de bästa relationerna är den sorten som vare sig dömer eller tar åt sig om planerna måste ändras, vilket händer. Det händer ofta i mitt liv, jag antar att det kan bero på att jag är ovanligt kass på att planera och att jag älskar att ta dagen som den kommer - att välja där jag står och utefter förutsättningar som väder och vind. Förmodligen har mitt konto av deadlines, motprestationer och känslan av otillräcklighet blivit övertrasserat sedan långt tidigare. Eftersom den större delen av världen runtomkring lever efter andra, s.k. normala direktiv, sådana som drar i tyglarna och som bestämmer utrymmet för fritiden, så har jag haft svårt att leva mitt eget liv till fullo utan att känna att jag trampar människor på tårna ibland.

För att slippa skav har jag anpassat mig efter andras tider och jag har varit smärtsamt medveten om det med, vilket har ställt till det. Om jag bara okritiskt hade följt med strömmen skulle det inte vara något att orera om, men när jag känner att andras liv inkräktar på mitt eget är det egentligen bara en tidsfråga innan jag lägger in backen och lägger om kurs. Gör tvärtemot. Revolterar.

Jag kan ta ett exempel från igår. Jag har två nära väninnor som deltar i Nordvästra Skånes konstrunda. Den ena, A nämner i förbigående att hon gärna ville se mig på hennes vernissage, dock meddelar hon mig samma dag att hon inte kan komma själv eftersom hon har blivit sjuk. Inget mer om den saken.

Den andra väninnan, B har pratat om att ordna så att vi kunde få skjuts till hennes vernissage, eftersom det skulle bjudas på vin. Hon vill ha med mig i kraft av konstvetare och jag känner mig då redan en aning trängd men samtidigt road. Vem gillar inte ett party? klart att jag hjälper henne att nå ut, det är vad vänner är till för. Jag har redan hjälpt henne med några texter och hon har lyckats sälja in sig hos den lilla suddiga skaran man kunde kalla eliten runt Malmö konstscen. Det ser ut som ett litet kotteri om man står utanför, men samtidigt är detta människor som vill ha kul och min väninna är rolig! hon är en fantastisk människa som poppar idéer och är generös och bjuder på sig själv. Problemet ligger i att B behöver en manager och privatchaufför och jag är inte den personen, tyvärr... (skulle faktiskt behöva en själv, trots att jag är en sådan misstänksam person, dessutom vill jag gärna kunna få betalt för mitt arbete) Nå, till saken. När dagen klämtade ringer en tredje väninna som är bosatt i Dalarna och undrar om jag har lust att haka på dem på en rundtur. Eftersom jag ännu inte hört något från B så tackar jag ja. Jag är ledig eftersom T är på scoutläger och mitt arbete med nästa veckas projekt har löpt på fint. Vi bestämmer tid och plats så jag hinner precis ta på mig kulturkoftan och litet mascara.

Men oron gnager. Jag har dåligt samvete för B.
När jag sms:ar B om min plan och att jag hoppas att vi ses på plats får jag ett vändande från henne. Det framgår att hon vill ha skjuts och att hon inte har ordnat det.

Jag känner att jag sitter i en fälla, får magknip, känner mig usel som inte vill hjälpa till - även om jag just nu kan tänka att jag handlat rätt så är det ändå på det viset jag hanterar situationen då, där. Jag vill hjälpa till, även om jag inte har lovat något. Och för att slippa förhandla eller få dåligt samvete så är den enklaste vägen ofta att säga att jag kan skjutsa - samtidigt som jag skulle ångrat mig. Kalla mig underdog.

Nu fick jag ett alternativ till att bli trängd och jag tog den chansen, frågan är vad jag hade gjort i annat fall. Dagen blev fantastiskt fin tillsammans med människor jag känner att jag kan prata med, om annat än egotripper och högtflygande projekt.Vi startade vid ett outsiderkollektiv jag gillar, Konstköket. Där, bakom butiken sitter Gertrud Alfredsson och tecknar på sitt nervösa, lätt psykotiska vis som jag älskar och i hennes ateljé får man mat en trappa upp och ett snack med sönerna, klappar katterna som stryker runt och kan mingla med de andra anknutna kvinnorna. Detta är en atmosfär som andas värme, god mat och hjärta, ganska långt ifrån det kommersiella jippo som jag annars förknippar konstrundor med, men så tillhör jag en skolad elit av kultursnobbar...

Det är skönt att det finns utrymme för alla alternativa konstriktningar, oavsett smak eller pris, och rundan gynnar dem som inte har fått ett kontaktnät genom etablissemangen, som konstskolor, gallerister, kommunkontor eller ett ärvt, välkänt namn. Världen är som sagt, snäv.

Ja, i denna gemenskap kände jag mig älskad för den jag är, behövd för att jag är mig själv och dagen artade sig till att snudda vid magins trakter. Efter en fin runda och fisksoppa på hamnen i Höganäs hamnade vi hemma hos vänners bekanta uppe i en vindmölla mitt i Skåne.  Där smakades på cognacslagrad Rom, single malt Whisky, lagrad gammeldansk, likör och nötter så att det  glödde i magtrakterna... även från värmen av vänskapliga samtal och glada skratt.

Goda vänner ger och tar, utan krav på motprestationer.
Och vad B anbelangar så fick hon skjuts, det är bara i mitt huvud som spökena härjar. Men jag lär mig.