silver words

jag kan sova igen, drömmer gör jag med. Ibland är drömmarna intrikata och detaljerade, ibland är de uppsplittrade och stressiga, utan vare sig början eller slut. Jag är glad att jag har dem ändå, drömmarna, för jag minns en tid när jag saknade dem. Det var en tid som kändes som om jag gick genom livet utan min egen skugga.

Drömmar är läkande, de berättar och förklarar för dig hur läget är och ibland kan de lämna dig oförstående. Fast de är ändå ett tecken på att du har sovit.

När jag ammade var jag trött, så trött att jag trodde att jag aldrig skulle komma att hämta mig igen. Så trött var jag, att jag var rädd att jag höll på att bli galen, jag orkade inte hålla reda på saker och det kändes som jag höll på att få Alzheimers, jag fick stora minnesluckor och var rädd att hjärnan började likna en schwezerost. Jag som alltid hade haft ett fantastiskt minne, jag som alltid hade kunnat lita på mitt bildminne i sammanhang som krävde litet extra, som i arbetet när vi skulle leta reda på föremål som vi hade packat ner ett halvår tidigare, eller komma på namn på kunder,  konstnärer, formgivare och årtal. Jag fick hålla reda på hemmets nycklar och småpryttlar, alla saker som hade med vardagen att göra. Jag var den som tog hand om allt, minnet var mitt redskap och vän, arbetskamrat och älskare... för genom minnet kunde jag enkelt hämta upp allt jag behövde. Så kom sömnsvårigheterna och med dem stressen, oron, ilskan, grämelsen, rädslan. Sömnbristen kom mig att tappa förmågan att sovra alla intryck under dagen. Ljud, ljus, bilder, berättelser, sådant jag måste minnas, alla gräl, motorljud, oönskad musik, telefoner, gälla röster - allt gick in. Plötsligt saknade jag förmågan att sovra intrycken och jag fann mig helt utmattad. Urlakad. Något i mig brast.

Nu drömmer jag igen.
Tack mina vänner som stöttar mig, utan er vore jag ett svart hål.

http://www.youtube.com/watch?v=KTJRXUftkPE&feature=share&list=PL8907662DB6D269AB