Sweet freedom

 

Det är mycket funderande nu, och som så ofta kommer jag efter en stunds vändande och vridande på läget att allt är rätt bra, trots allt. Det tar alltid en stund att vänja sig vid förändringar i livet. Kanske att det är så enkelt att man med tiden verkligen, och då menar jag verkligen har förstått att saker måste ta tid för att bli riktigt bra. Att anpassa sig till rådande situation är inte bara en lösning på ett tillfälligt problem, utan också en urdarwinistisk definition av intelligens, och anpassning behöver inte betyda att man underkuvar sig en given ordning, utan det kan även vara motsatsen. Att acceptera saker som de är, ta en sak i sänder, och låta sig vara ledsen för att kunna gå vidare är viktiga steg i processen som gör oss till mänskliga individer. Hade vi enbart litat blint på den rådande politiska och ekonomiska ordningen, som underkuvar mänskliga svagheter och enbart gynnar vinnarmentalitet och konkurrenskraft, då hade vi inte haft någon kultursfär alls. Och utan kultur, vad har vi då att sträva efter.

Ja, tänker jag, kanske det t.o.m. är så att kulturen och jag som människa vinner på att behöva stå på egna ben igen, viss kultur vinner definitivt på det. Att stå ansvarig för en mecenat och uppdragsgivare, eller kanske ännu värre - att behöva ha människors utveckling och välmående på sitt odelade ansvar - kväver den skapande gnistan. Under romantikens sturm und drang föddes och frodades flera individer som än idag ses som kulturens friaste fanbärare, och kanske är det just för att deras generation hade fått se riktigt nära på elände och fattigdom, som fantasin fick vingar. Jag vet att jag nu balanserar på en slak lina, för jag menar inte att vi alla ska bli frisinnade liberaler och klara oss bäst vi kan - litet tvärtom menar jag att friheten ska leva under beskydd av en förstående stat. Precis som en god uppfostran ser ut, så ska frihet utvecklas under ansvar och med ett skyddande nät. 

Ganska självklara saker, egentligen. Så ändå inte, tycks det.

Budgie - Living On Your Own

 

Jag läser nu Samlade verk, av Lydia Sandberg 

och Mott, av Jörgen Lind

 

novembermonolog

Nu känns mörkret ändå in i märgen, och sedan hagelkornen försvann finns det inte mycket vinterglamour kvar. Till och med hönorna är ovanligt svårtflörtade om morgnarna, inte ens havret tycks locka och då är det illa. Sådana dagar sägs det vara tillåtet att stanna inomhus och göra inomhussaker, men på ett personligt plan vet jag att en dag utan utevistelse är en bortslösad dag. Jag är så fruktansvärt trött på allt, verkligen utled. Så vad göra? man kan elda, sätta på en tvätt, laga medeltidsgryta på rotsaker och köttben, sätta ett brödbak, elda, hänga tvätt, elda, läsa ut en bok, elda, och så hinna gå ut en runda innan mörkret kryper på. Ett favoritställe är en liten sumpskog som ligger alldeles i närheten och som går att nå på litet olika vis. Idag gick jag via grannen H:s ägor som nyligen har blivit illa sargade av avverkning. Hennes tre barn vill inte ärva, så de tar ut vad som går och planerar att sälja marken till våren... Eftersom dagen ändå var mörk så kunde det kvitta, jag blundade faktiskt ibland för att slippa se det värsta, precis så som jag gör när jag går förbi upplaget för fiberkabelläggarna - det som var en fårhage för fem år sedan. Folk tror att det är ett industriområde när de kör förbi, det är förfärligt fult. Jag är känslig för sådant som många andra inte reagerar på och är väl litet underlig. En särling.

Sumpskogen gav litet andrum i alla fall, där såg jag några älgskitar, mogna tranbär och blommande kochenillav, men inga fåglar hördes direkt. Det var inte förrän jag kom ut på ett av hyggena som småfåglarna verkade litet upplivade. Blåmes, stjärtmes, entita, talgoxe, nötskrika och koltrast. Man måste kanske ge saken litet tid och sätta sina egna preferenser i relation till den större bilden. Försöka se saker litet positivt. Hyggen är förvisso fula men efter några år växer det upp örter och sly som många djur och fåglar gillar. Fast jag kan ändå inte låta bli att tänka att det är allt mer livskraftiga arter som gynnas, och de rara små skogsfåglarna försvinner utan att någon ens märker det. Mängden fåglar är kanske konstant, frågan är hur det ligger till med mångfalden när skogen och fälten blir alltmer likriktade. Jo, just nu är mitt glas halvtomt. Inte mycket bevänt med optimisten alltså. Måtte april komma snart, med ljumma vindar och drömmar om en grönskande sommaräng, men tills dess tar jag min tillflykt i böckerna. 

Jag läser nu: Flickornas handbok i jakt och fiske, av Melissa Bank

Bucephala clangula

 

 

Så kom vintern plötsligt med storm och hagelbyar och som i ett trollslag blev stigarna och legorna som förut hade varit väl dolda för våra blickar skamlöst synliga. Nere vid ån blottar träden sina rötter och marken som nyss haft en täckande krinolin av nässlor och tistlar avslöjar nu gyttjespåren efter de skygga djur som brukar komma hit ner för att dricka sig mätta. En liten åkersork kilar förbi, jag känner en kryddig doft av krossade örter och vingljudet av en knipa som gömt sig under en gren. Dagens vackraste bilder kan jag aldrig fånga, för de tillhör redan en annan värld och en annan tid.

Journey In Satchidananda - Alice Coltrane

 

Buteo buteo

 

 

Första gången ute var i gryningen, andra gången gjorde jackan blöt, tredje gången var under blå skyar där ormvråkar kretsade över kvarnruinen. Högt, högt uppe i det blå, med sina vackra vita vingundersidor blottade, deklamerade de majestätiskt att från här uppe kan vi se allt som händer där nere. Vi kan se hur ni letar och att ni kämpar, och vi kan se hur ni mår. Det är för er skull som vi har så frapperande vingundersidor, för ni arma varelser ska också få något vettigt att titta på och vackert att längta efter. 

The Battle of Evermore - Led Zeppelin

 

jag läser igen: Sent i november av Tove Jansson

Sitta europaea

 

Stillhet. Inte ens nötväckan varnar längre, alla tycks upptagna med vinterförberedelserna. Talgoxen, blåmesen och koltrasten letar rester vid grillplatsen och högt ovanför ropar en korp efter svar. Duggregnet som driver fram i vinden bildar molnmassor och far i tunga sjok genom ravinen. Ljudlöst landar fukten på stammarna där droppar bygger upp skum i mossan. Dimma anrikas och samlas i hårbotten, rinner ner i nackens veck längs ryggraden, och nedåt, polerar alla veck och fåror. Även smörgåsen har blivit fuktig och med det heta kaffet förnims äntligen smakerna igen.

Gypsy - Morning Dew

 

Periparus ater

 

 

I det inre landskapet hör jag höstregnets hårda smatter mot de torra boklöven. Uppe på höjden vilar stenåldersben under mossiga stenbumlingar, och nere i dalen rostar vedspisen sönder medan kossorna stilla betraktar, idisslande, väntande. Nötväckor som hackar mossa på en gammal ek, en plötslig blixt från en svartmesnacke. Det är samma dofter, ljud och ljus sedan tusen år. Spåren i landskapet ritar vi på kartor och sänder ut i cyberrymden, och i härden brinner brasan. Evigheten är banal.

The Glorious Om Riff - Steve Hillage

 

kaffet

 

 

Du arbetar faktiskt halvtid, glöm inte det, sa chefen och spände ögonen i kollegan med de spända axlarna uppe vid öronen. Så återgick de till kaffet, och den obegripligt inkompetenta texten om kvalitessäkring löste upp sig som en vårgrön haschdimma och fick den medhavda lunchen på sopprötter att framstå som ett under av raffinemang. Alla hoppades de att kontorets kaffelager skulle hålla tiden ut.

Euphoria - The Hubschrauber