No sport.

Varför nämner inga Röglevänner Västerås lagkapten Helmersson idag? vore inte det sportsligt, eller håller man inte på med sådant längre?

Rögles tränare Gath uttalar sig

Helg

fridlyst Anemone hepatica

efter en lugn dag hemma tog tösen och jag en fin promenad i Skäralid, där vi äntligen fick se både strömstaren och ett ystert forsärlepar leka bland porlande vattenkaskader. Myllan nere i klyftan är nu blåspräcklig av blåsippor och luften ljum och fuktig. Ett mjukt ljus silade genom det höga, kala grenverket och väl uppe ur ravinen kom solen och värmde oss genom knotiga bokkronor.

Det har uppstått nya vattenfåror litet här och där, de skär genom gamla fickor och skåror i berggrunden och där fjolårsboklöven har packats ihop ligger en mjuk, gyllene, tystande matta; perfekt för att kunna njuta av naturens små och stora ljud. Som väl är hittar inte många "vår" runda, det kan bero på att den smala stigen upp ur ravinen delvis är dold av löv. Det gäller att inte vara höjdrädd eller rädd för att bli andfådd, höjdskillnaden känns inte bara i benen. Jag är glad att hundägare är kloka nog att stanna på stigarna, här uppe klättrar du på samma nivå som ekorrarna och fåglarna. Ju högre upp dess närmre trädkronorna kommer du, och väl uppe på krönet är bokarna korta och knotiga. Här uppe behöver de inte tävla om solrum.

En av forsärlorna

Utsikten är majestätisk, nu före knoppning ser man tydligt Skärån som löper i ravinen undertill och jag fylls av vördnad inför det sköna som breder ut sig. Naturen till låns, tidens obönhörliga tand, tillvarons oväsentliga litenhet. Ursprung, tillhörighet, lycka, vördnad.

Strömstaren

På kvällen körde vi till Stationen i Röstånga, åt en bit mat, drack ett glas vin, pratade och njöt av tillvaron tillsammans med en god vän. Runt omkring oss satt glada människor i lördagsstämning och under oss stämdes instrumenten inför kvällens Underbar.

fortfarande litet suddig, men jag tar mig!

Idag söndag tog jag om promenaden fast ensam eftersom tösen har blivit förkyld och ogillar regn. Själv är jag väderokänslig och gillar regn, väldigt mycket.

Färgerna var mustigare och vattnet i ån hade fyllts på ordentligt efter nattens skyfall. Redan i början av rundan, vid Skäråns utlopp, fick jag sällskap av forsärlorna och de följde mig sedan på nära håll, nästan hela vägen in i ravinens innersta. Ibland bråkade de med varandra och försvann upp i trädkronorna i en yster dans, för att plötsligt störtdyka ner igen i häftiga uppvisningsmanövrar. De verkar väldigt nyfikna, hela tiden höll de koll på var jag var och när jag inte kunde se dem hördes deras tsi-tsi-tsi, som för att visa att de var i närheten och minsann inte var rädda. Märkligt ändå, jag som inte har sett forsärlan sedan jag var ca 12 år gammal, nu verkar jag inte slippa den...

Magiska Skärån

Idag var jag själv i skogen. Lyssnande, doftande. Vattnet som yrde om stenarna och spångarna gav ibland ifrån sig dovt kluckade ljud, likt mörka, underjordiska röster. Gärdsmygen hördes i gläntorna, uppe på toppen flockar av bofink och en taltrast ekade mellan stenväggarna runt Kopparhatten. Ljudet av de små vattenfallen förändrades i takt med min vandring, liksom regnskurarnas smatter beroende på underlaget. Inget får mig att må så bra som ljudet av vatten.

utsikt från Kopparhatten

Popol Vuh - Bruder des Schattens, Sohne des Lichts

Kan du vissla, Johanna?

Green Woman, Chartres

jag tror fanimej att jag håller på att förlora min tro. Lyssnade på Ann Heberlein och fick mig en funderare på vad det är jag håller på med. Självklart är det jag själv och mina tankar som ligger till grund för mina framtidsutsikter och hur jag väljer att se på min vardag och självklart är det upp till mig själv att finna på hur jag vill bli bemött av människor. Det vet jag, men stämmer Heberleins bild av Gud som en hierarkisk mansperson (och i förlängningen på den man du väljer) på mig?

Den inre tron bygger på hjärnans förmåga att skapa något nytt av egna erfarenheter. Det är det högra hjärnspöket som skapar sammanhang och ger oss hopp, förklaringar och begrepp. Vår inre och yttre verklighet definieras genom höger hjärnhalva. Jag har personligen alltid tyckt att mina erfarenheter av trygghet eller en trygg mansperson är bilden av min pappa och morfar. Farfar finns där men i periferin, honom har jag alltid föraktat just för att han var min pappas motsats i så mycket. Farfar satt mest framför TV:n i sin mörkröda plyschfåtölj och rökte Matanzas medan han lät sig serveras av farmor, som bosatte sig mellan köket och salongen med sittgruppen där hon höll kafferep för sina lika hantverksintresserade väninnor. Farmor som var jämnmodig och rättvis gjorde så gott hon kunde för att uppfostra oss snorungar. Farfar, däremot, var sur och grinig, han skåpsöp och ryktet gick att han gömde flaskorna på olika ställen runt den omgivande gården; något vi ungar brukade ägna oss åt att leta reda på. Bevis och ledtrådar, röda och vita rosen uppe på kondisets stora fullproppade vind.

Snål var han med, farfar. Vi ungar brukade reta honom genom att låna toaletten och sno köbekakor (Ballerina och maränger var så mycket godare än pappas konditorvaror) som var gömda i ugnen i köket, och sedan högljutt åka rutschkana nerför deras trappa från ovanvåningen ner till kaféets kontor som låg bakom en dörr därunder. Där nere hade vi oftast en förälder som kunde hjälpa oss om farfar blev för sur och hötte efter oss med käppen.
Efter några år gick farmor bort och farfar fick kallbrand i benet som amputerades i två steg. Han sattes på äldrevården och vi ungar gick dit ibland med romerska bågar, som var hans favorit. Han möttes oftast i rökrummet där han satt och bolmade med personal och åldringar. Jag vill minnas en argsint tant där som slogs med käpp, hon hade varit lastbilschaufför och farfar kunde berätta de mest skrämmande detaljer över vad tanten hade gjort med personal och farfar själv ibland, när han hade kommit för nära, för oss storögda ungar. När farfar berättade, framförallt om sina ungdomshyss och då han lärde oss snuskiga ramsor att recitera på skolan, kände vi ett alldeles särskilt släktskap. Han älskade att lära oss hyss och få oss att skratta åt mänsklig fåfänga. Farfar hade humor, det hade han. Precis som pappa.

Min barndomsvärld består utöver skolan av familjeföretaget där det nästan alltid fanns en besläktad vuxen tillhands. På gott och på ont, för tant och farbror höll naturligtvis först på kusinerna. Tänker jag efter så är det kanske ändå just i den tryggheten min egen gudsbild vilar, att det nästan alltid finns någon där som backar upp, oavsett hur dumma saker en gör.

Mänsklighet består av dumhet, vi är oftast småaktiga och gemena och retar gallfeber på varandra, men behöver ändå alltid en rygg att gömma oss bakom när det bränner. Och den ryggen väljer vi själv. Blodsband måste inte vara enda grunden för trygghet.

Men...
Hade det inte varit för farmors ömma omsorger skulle farfar inte haft chansen att bibehålla sin gossaktiga humor och infantila intressen. Farmor var den som tog hand om oss och såg till att stärka familjebanden, och när hon gick bort skingrades familjen som alltid hade haft täta familjeträffar och söndagsmiddagar. Jag har haft ynnesten att uppleva en tät familj, men likt Buddenbrooks förföll även familjen Borgcrantz till allt mindre enklaver och idag är den fullkomligt splittrad. Hade det inte varit för Facebook skulle vi knappast veta hur vi ser ut längre. Tack vare emancipationen lever kvinnor idag ett liv utanför familjens ramar, men ibland kan jag sakna farmors uppoffringar - och för barnens skull; ett sammanhang att känna igen sig på och vara stolt över. För egen del utgjordes den tidiga familjära ramen egentligen av farmor, hon gav en bild av livet som jag tyvärr inte har kunnat återskapa, inte förrän jag själv blivit mormor. Det ser jag fram emot.
Tron är återupprättad.

Angel Olsen - Stars
Angel Olsen - Windows

Metalhead

tittade på Metalhead på SVT play nyss. En vacker historia.

Familj kan vara så mycket. Söker ord men de känns bara tomma i jämförelse. Funderingar kring saknad, förlust men även kring sammanhållning, tolerans och respekt. Aldrig vara ensam. Inkludering. Fundamentalt i familjesammanhang.

Jag vet. Precis. Vad jag aldrig kommer att utsätta mitt barn för.

Oavsett livsval, smak eller sätt att hantera känslor så är ett barn alltid värd att tas på fullaste allvar. Vem annars skulle bry sig på djupet, om inte familjen gjorde det. Det är vad vad filmen visade. Enkelt och vackert men inte alls sjävklart alla gånger. Se den gärna.

Det gör ont att gå genom väggar, man blir 

sjuk av det men det är nödvändigt.

Världen är en, men väggar...

Och väggen är en del av dig själv - 

man vet det eller vet det inte men det är så för alla 

utom för små barn. För dem ingen vägg. 

Tomas Tranströmer

utveckling och samtal

i väntan på

snart är veckan slut. Nio utvecklingssamtal, tio nya elever, nya uppgifter för två årskurser och arbete veckans alla dagar kändes plötsligt lättare efter en jazzafton med god middag på vår bästa lokala sylta.

När vi kom hem stod tre trötta snickare och väntade på att få sova i säng med madrass. Vännerna gör ett klassiskt fiskbensparkettgolv åt en kund med fastighet i Mölle och har sovit på golv på luftmadrass under tre nätter, efter lika många dagar, snickrandes på huk. Vad är inte goda vänner till för? Fram med sängar och handdukar bara.

I morse pratades om allt möjligt över kaffet och nu är jag stärkt med nya tankar inför veckans sista dag. Två dubbelpass, ett utvecklingssamtal till och sen tar jag helg! bannemej.

Nässelsoppa

idag tänkte jag bjuda mig på en vårsoppa full med spårämnen, magnesium, järn (och grus om man inte är jättenoga med rensningen). Jag börjar med att hänga upp tvätten och tar sedan på mig ett par tunna gummerade handskar och går ut i trädgården med min vän Margrethe, en orange skål som jag köpt på NK i Stockholm.

Det finns många fördelar med att plocka nässlor såhär tidigt, en är att du verkligen får de spädaste skotten, en annan är att du ser till att reducera nässlorna till sommaren.

Se till att plocka skålen full, minst 1,5 L bör du ha för att det ska löna sig och tänk på att rensa bort de hårda stjälkarna redan när du plockar, så slipper du så mycket efterarbete. Nu slänger du upp skörden på en ren handduk och plockar ren skotten från sådant du inte vill ha i soppan.

Upprepa proceduren med handduken några gånger, du kommer att märka att det lönar sig. Har du tur så blåser det en liten vind som hjälper dig att rensa bort torrt gräs och mossa. 

Nu går du in och repeterar handdukstricket innan du sköljer skotten i flera vatten, så att allt utom nässlorna försvinner. Du vill inte få grus i tänderna. Därefter kokar du upp ett par liter vatten i en kastrull och förväller nässlorna ca 8 minuter eller tills de känns mjuka. Häll sedan av vattnet och mixa eller hacka bladen noga. 

Smält 1 msk smör i en stor soppkastrull, vispa i ca 1,5 msk mjöl och rör ordentligt tills det blir en jämn smet, späd nu med ca 7 dl god och varm hönsbuljong. Nu kör du i med det gröna och låter allt sjuda i ytterligare 8 minuter. Under tiden kokar du ägg som är ett måste till! Mina småhönor har inte börjat värpa än, så det fick bli ägg från butiken idag. 

Sådärja, nu är det bara att njuta. Gott, nyttigt och billigt!

Rumpelstilzchen

som så ofta när jag är ute på mina promenader och kommer hem igen är de goda idéerna som bortblåsta. Det behövs bara småsaker för att jag ska bli distraherad och min hjärna klarar inte den minsta påfrestning längre. Jag har försökt att förlåta mig, jag har tröstat mig med att jag snart skall se en ljusning på tillvaron men den har inte kommit än, vad jag kan se. Det som hände mig i augusti förra året, var precis det som inte fick lov att ske egentligen. Jag bearbetade ett utmattningssyndrom som jag hade sedan tidigare och det var därför jag hade bosatt mig här ute i tystnaden i skogen; för att kunna vila hjärnan helt enkelt. Under övergreppet i augusti utsattes jag för en sådan mental press att hjärnan valde att stänga av och det är det jag nu måste bearbeta igen. På egen hand. Min närmaste familj har ingen förståelse och jag kan inte klandra dem, hur ska man någonsin förstå en annan människas trauman om man inte själv har upplevt det?

Det som händer med mig är att hjärnan blockerar ut intryck så fort den måste ta in mer än den orkar med. Just nu är det ett intryck i taget, inte så mycket alltså. Med intryck menar jag även allmänt, sådant som ljud, ljus, doft, känsel, ja allt som pockar på min uppmärksamhet. Min hjärna saknar helt förmåga att sovra och tar in allt, därför stänger den helt sonika av sig bland, som för att säga att nej, nu räcker det, nu stänger vi butiken för dagen. 

Kortminnet är idag närmast försvunnet, koncentrationen är ytterst svag och jag har lätt för att bli ledsen, särskilt om jag blir störd. Någonstans läste jag att en person som har råkat ut för ett utmattningssyndrom är totalt dränerad, både fysiskt och psykiskt, och det kan jag skriva under på.

När jag skriver är det i första hand för att träna hjärnan att fungera normalt igen och jag vet att resultatet inte är bra, men det är inte grejen. Nu gäller det att få igång de transmittorer som fortfarande fungerar och jag hoppas att hjärnan finner på nya genvägar och kopplingar, som inte blir alldeles tokfel. Att skriva är oerhört svårt idag, bara att finna ord kan ibland ta mig flera minuter och jag kämpar hårt för att kunna ge en sammanhängande historia. Allt är oerhört utmattande men jag ser det som mentalt träningspass.

Jag är ändå i grund och botten en optimist och hoppas att jag en dag skall finna en form och stil som passar mig och min nya hjärna. För jag vet nu att jag aldrig mer kommer att kunna bli mitt gamla jag igen, inte sedan det som skedde natten mellan den 1 och 2 augusti förra året. Bitter? ja, det är klart att jag är bitter. Jag är både ledsen, sårad, bitter och nere mesta tiden och även om jag vet att det inte hjälper mig i nuläget så känns det ändå som en tröst att få känna något och vara ärlig i det. För ärlig, det är jag. I mitt liv finns inte plats för något annat, varför hymla?

Under promenaden idag flög ett par änder över mig. Märkligt nog förnam jag av det intrycket plötsligt ett minne från när jag var två, max tre år gammal, då vi bodde i en liten stuga i skogen utanför Örkelljunga. Den lilla bruna pepparkaksstugan med vita fönsterluckor är idag inklämd i ett bostadsområde från i huvudsak sjuttiotalet, men på den tiden hade vi storskogen alldeles inpå knuten och jag minns att vi matade rådjur om morgnarna och pappa lärde mig smyga på fåglarna. Det känns som om bilderna från min älskade bilderbok från Disney om Snövit tillhör mina egna minnen, fast när mamma läste sagor var det på tyska. Jag är uppvuxen med bröderna Grimm, Max und Moritz och Der Stuwwelpeter, riktigt rysliga saker. Det är framförallt en saga som jag minns som väldigt otäck, nämligen sagan om Rumpelstilzchen.

Ach wie gut, daß niemand weiß, daß ich Rumpelstilzchen heiß...

Sagan handlar om en liten ful gubbe som bor och gömmer sig i en brunn i skogen. Gubben lever på att utnyttja andra människors svagheter, framförallt barns tragiska minnen, som han använder i utpressningssyfte. Rumpelstizchens styrka är hans anonymitet, för kännedom om hans egentliga identitet räcker för att bryta avtalet. Gubben som är så säker på sin egen förträfflighet och intelligens, sjunger en ramsa om natten då han dansar över en öppen eld:  Ach wie gut, daß niemand weiß, daß ich Rumpelstilzchen heiß... och prinsen som kommer förbi, noterar namnet och resten kan du nog räkna ut. Sensmoralen är att ärlighet varar längst och den lärdomen sitter som en smäck.

Rumplestiltskin - Make Me Make You