sommar

idag kom den där härliga känslan av välbefinnande, det som ska kännas djupt inne i magen när man är avslappnad och nöjd. Som en egen sol djupt därinne.
Så längesedan det var.

Få se nu... receptet. Solsken, cykeltur med bryggbad, utetorkad tvätt, boccia i gräset, GT och helgrillad kyckling med bönsallad, en cigarr i skymningen. Men viktigast av allt är ändå sällskapet, för tillsammans med människor jag känner mig hemma hos flyter tillvaron. Vi fyller i, tar tag i saker där de behövs, tillsammans. Och när vi vill ha enskildhet tar vi det. Tystnad är inga problem, eller ljuden. Inget stör tankarna eller integriteten.

När P och T spelar musik eller diskuterar samtidigt som jag läser, tillförs en ljudmatta som förstärker stämningen av hemtrevnad. Det blir hemvävt utan att var tamt, randigt utan att vara tradigt, liksom. Vi skämtar, kastar in tykna kommentarer emellanåt, använder oss av familjär jargong. Efter 18 år under samma tak utvecklas en samtalsform som kan vara svår att förstå och dela om man är lagd åt det svartsjuka hållet. Med exet gick det bra, han visste sitt värde och förstod vikten av att hålla en stukad familj vid god vigör, men jag vet att det ställer krav på en utomstående; så länge som hen väljer att vara utomstående, förstås.

Ja, det blev en lång utvikning om självklarheter. Eller är de det, självklarheter? för någon som aldrig har haft en familj med barn så är det inte självklart, precis som kärleksproblemet i boken jag läser. Den hade kunnat ta mig hårt om jag inte hade haft den där trygga ljudmattan bakom mig idag. Minnen av mina egna erfarenheter skulle lätt kunna överrumpla den aldrig så skinande solen, men nu var det inte så. Det finns en mening med allt.

CCR - Susie Q

pathétique

sommaren fortsätter med sina sköna molltoner. I förrgår tog vi en cykeltur mellan regnskurarna till ett par närbelägna loppmarknader och fick med oss några kul fynd, detta trots att garderingen och försäkringen genom cykel och vår absolut minsta ryggsäck skulle förhindra inköp. Tack vare 2000-talet kan nu torpinnan ståta med en fungerande Beovision, teakmodell. Skitsnygg blev den och vilket lyft för vardagsrummet/biblioteket/matsalen om man jämför med hur det sett ut hittills; ful tjockTV på blåmålad drickaback. Det tar sig!

Ute på strecket hänger nu den sedan två dagar tvättade trasmattan som ska få ligga på tösens rum. Det torkar illa, och vädret passar inte heller för större trädgårdsplaner, så därför kändes det extra fiffigt med en resa i västerled, mot Köpenhamn. Jag har en gammal vän som spelar i Tivolis symfoniorkester och han har sedan sex år försökt att locka mig med på en av deras spelningar. Jag förstår inte varför det aldrig har fungerat tidigare, men nu tog jag mig i kragen och kontaktade exet för att inte hitta en till ursäkt...

På mindre än 2 timmar befinner vi oss mitt i ett ljuvligt, kontinentalt storstadsmyller, fullt av doft och färg och exotiska tungomål och trots att det är söndag kan vi prova kläder och lyssna på musik, dricka kaffe med wienerbröööd och dra några kalla danska emellan. Stan är underbar! jag bearbetar tösens förutfattade mening angående språket, eftersom jag tror att hon skulle trivas som student i Köpenhamn... jag skulle trivas att ha henne där. Jättemycket. Närheten, filosofin, konsten, naturen, folket (om man bortser från folket inom drätsel- och privatekonomi, för dem har jag inte mycket till övers) och allt som tilltalar sinnena, finns här. Inget känns fult, inte ens Vesterbro med sina stukade kvarter och människor. Bakom kulisserna vilar ett skönhetsråd som lever på en mycket lång tradition, uppbackade av ett närvarade konstnärligt intresserat hov, tillika ett folk som har tilltro till myndigheterna och tron på att konsten och lusten kan göra skillnad. En stark identitet. Allt känns oerhört långt från den svenska modellen som mer har handlat om konformism, tvång och tristess än tillåtelse, fantasi och skönhet.

Jag hade inte varit på Tivoli sedan T var mycket liten, har länge sett karuseller, sockervadd, restauranger och barer som påklistrade nöjen och fal verklighetsflykt - På femtio år har jag gått från att ha varit frisinnad liberal till elitistisk socialist, till ett mellanting. Jag vill kunna hantera ytterligheterna, se skönheten i det fria valet och fällorna i detsamma. Vi människor är enkla varelser, vi vill alla vandra genom livet och se mening med det, göra livet meningsfullt. Vi gör det på de vis vi klarar av, i enlighet med våra hjärtan och hjärnor. Varför finna fel?

Livsresan handlar om att tillskansa sig värden, hur vi tolkar detta beror på förutsättningar, epok och tur. Litet som att spela kort. Det krävs medel för att kunna konsumera och det jag har värjt mig från är hur människor lär sig hantera livet genom att betala, men hur skulle vi annars se på saken... oavsett om vi betalar genom arbete, tanke, skratt eller pengar så gör vi rätt för oss enligt den värdeskala som råder för tillfället. Och eftersom människor behöver glädjeämnen, vilka det än vara månde, och oavsett om det handlar om karuseller eller konserter, så kommer det alltid finnas två sidor av myntet.
De som skapar glädjeämnen och de som konsumerar dem. Men likt myntet, så krävs båda sidor för att erhålla helheten. Summan är densamma.

T och pennan som aldrig tiger still

Igår konsumerade jag. Karuseller, sockervadd, storstadsbrus, middag med utsikt och som kronan på verket den konsert som jag så länge har blivit ombedd att bevista; 74 mans samarbete gjorde Beethovens och Tchaikovskys mest ödesmättade symfonier rättvisa. Båda verken är skapade ur summan av djupaste ångest och glädje, både B och T var dödsmärkta vid tidpunkten för komponerandet och bara nio dagar innan sin död dirigerar Tchaikovsky sitt sista farväl av St Petersburgs publik, detta var i oktober 1893. I viljan att ge människor en skönhetsupplevelse och förmågan att se det vackra hos livets skuggsidor har vi idag fått två högromantiska verk som en gång fick kvinnor att svimma av lidelse och män att begå självmord av inlevelse.


Just nu läser jag Anneli Jordahls roman "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)". Romanen beskriver den hemliga, förbjudna kärleksförbindelsen mellan Ellen Key och Urban von Feilitzen och jag påminns hur smärta och sötma kan skapa de vackraste toner, det vi kallar kärlek.

Om mindre än en timma simmar jag i utebadets varma vatten, under de envisa regnskyarna. Efter bastubelöningen ska jag leta reda på en tjock volym av Goethe. För vem bättre kan med ord skildra den förunderliga dubbelheten i människors känsloliv, förståelsen för sansad besatthet och kärleken till livet?

Kallt och varmt, högt och lågt, lidande och lidelse. Summan är konstant.


Beethovens ödessymfoni, hela 5:a symfonin
Tchaikovskys Pathétique, hela 6:e symfonin

Vajert!

Engelsmän kan det där med japanska trädgårdar

efter kvällens film kom tankar på saker som är oundvikliga, saker som jag har börjat fundera på. Kanske är det åldern, kanske ligger det "rätt i tiden", lagom efter. För oundvikliga är de, tankarna på en fortsättning och på vad som bör hända i framtiden för att slippa känna den där känslan av att ha missat något viktigt.

Danny Collins är en typisk amerikansk film med lyckligt slut, based on a true story med Al Pacino i huvudrollen som en avdankad och självcentrerad rockstjärna. Ett fyrtio år försenat brev adresserat till honom, och författat av John Lennon, får honom att fundera på livets verkliga värden och han bestämmer sig för att böra bot och bättring. Det är nu eller aldrig.

Slutet är gott, allting gott, för det är en feelgoodfilm med Annette Bening i rollen som sanningssägaren, hon som talar  om för Danny "storstjärnan" Collins hur läget ligger och som kortar av kvalen så att filmen blir lagom lång. Hon som saknas i verkliga livet. I verkliga livet har vi bara oss själv, i bästa fall finns där en vän som hjälper en på traven, men oftast måste vi lita på våra egna omdömen och det är minsann inte det bästa alltid. Nog för att livet hade kunnat bli en bra film alltid. men ändå...

Jag har några saker jag måste få gjorda innan jag nöjd lämnar jordelivet, men det får vänta tills modet  och självförtroendet har kommit ikapp. Innan dess tar jag tag i andra, mer världsliga saker, som en ny ytterdörr och en röd bro över bäcken. Det kommer bli vackert, tro mig.

möjligen guldockra, kanske grön. Den som lever få se

The Jefferson Airplane - Coming back to me

ett pappahjärta

jag la ut en video på Facebook igår, av ett traditionellt amerikanskt bröllop där pappan överlämnar dottern med ett rörande vackert tal. Överlämningen av en kvinna mellan män är en symbolhandling som ofta anförs som förlegad och förnedrande och under gårdagens trädgårdspyssel återkom jag åtskilliga gånger till videon i tankarna.
På kärlek, religion och tradition. På maktkamp och rätt och fel.
Jag är feminist, jag anser att kvinnor aldrig ska känna sig utlämnade för det vi i samlande ordalag gärna kallar patriarkatet, men i detta fallet gick det inte att motstå och talet pappan höll väckte så mycket större tankar kring kärlekens innebörd att jag gärna vill försöka mig på en utveckling.

Under förra veckans väntan på sommarpratare loggade jag in på gamla versioner och hamnade på Lena Anderssons numera klassiska monolog från 2005, där hon fullständigt demolerar vår traditionella uppfattning om Jesuspersonen som god, empatisk, kärleksfull. Lena är själv uttalad ateist och förespråkar det reaktiva, hon vill reagera utan att ge färdiga lösningar på komplexa frågor och här är jag hennes trogna adept. Lena sitter inne med en av Sveriges skarpaste hjärnor och förmår enkelt att göra en bra story av en svår idé, det förmår inte jag på egen hand, så jag tar stöd av henne. Att smula sönder färdiga föreställningar är mitt mellannamn, men ibland kommer jag till en återvändsgränd och måste då vända mig om och se vart jag är på väg. Så är det med feminismen idag, ibland kan jag tycka att den tar på sig en alldeles för stor maktkostym med ett typiskt, manligt snitt.

Med hjälp av traditioner kan vi överbrygga det biologiska arvet, en pappa står lätt utanför de stora händelserna i livet och det amerikanska bröllopets överlämningsceremoni knyter på så många vis samman familjen. Utan mammans tysta och underförstådda medgivande hade hans tal inte existerat, alla vet redan hennes gärning som inte går att bortse från - pappan, däremot har genomgått årtal utan synliga bevis. Genom talet redogör han för oss hur viktig hans dotter är, att han nu lämnar över ett ansvar, ett liv och sitt livs kärlek i händerna på någon annan. Han vädjar om respekt, inte bara för sin egen dotter utan för alla kvinnor, alla dessa döttrar som har en familj som backar upp, och samtidigt och kanske viktigast av allt; han vädjar om förståelse för hur det är att som man se ett liv glida ut ur det direkta synfältet. Talet kunde lika gärna handla om makt, om kontroll, om religiösa föreställningar eller förtryckande traditioner, men det som slår mig är tvärtom; mannens maktlöshet och ömtåliga roll som fader. För en fadersfigur är utbytbar, det är aldrig modern på samma vis.

I ett dotterhjärta finns en särskild pappaplats. Om pappan inte förstår det är han fördömd. Om mamman inte förstår det riskerar hon att för alltid förlora dem hon älskar. Hon är ändå förbunden genom sitt kön, det kan ingen betvivla, på gott och på ont. Den ultimata kärleksförklaringen för henne är att ge barnen och papporna sin särskilda plats i solen, sina 15 minutes of fame, utan att göra rubriker av det. Det vinner alla på i längden och är precis detta jag tycker både kärlek och feminism borde handla om, att ge plats och odla vänskap och förståelse. Respekt förtjänar vi, om vi är värda den.

Att enögt förkasta traditioner är att föra krig mot en hel kulturs värderingar. Att skapa något vackert av något många känner till och ger trygghet måste inte automatiskt innebära underkastelse. Så när pappan i videon överlämnar sin skapelses krona och jämför sig med Gud fader själv, är det en liknelse om mannen med utanförperspektivet, alltså en person som vet hur lätt det är att skada om makten används på fel sätt. Inifrån skadar vi aldrig, det är som utestängda vi blir odjur (ibland räcker det med känslan av utanförskap, detta kallas för schizofreni och är en delvis annan historia). Det som inte direkt syns i videon - men känns - är kärleken som mamman ger dem båda genom sitt tysta samtycke.

Det är kärlek.


Louis Alberto Spinetta (instrumentales)

Almedalen

Jeff Wall "rifle"

Almedalen (Omskriven Shakespeare. Richard III)

Det är i vår sommars missnöje

då vinterns flanellskjortor inte förmår

skyla vår frusna resignation

över det wikieleak-regn som forsar

över vår bedrövelse

när vi kungar och narrar skall

samlas och fröjdas 

på en avlägsen ö

för att

smida det vi redan vet ska komma

som nästa regn

Och det är då vi inte ser 

hur våra ursinniga spränger vänner

till bitar av deras kött 

i jakten på sin förlorade heder

och hur våra vänner väljer fiender 

som vänner

medan vi driver vidare

in i regn efter regn

av sådant som vi redan vet

skall förgöra 

det som är vi och alla

ännu ej publicerat material, skrivet av vännen Reidar Jönsson

Louisiana

Peter Doig, så äntligen!
"journey to the edge of abstraction"

vädret tycktes inte vilja lyfta på förmiddagen så jag kollade upp vad som pågick på Louisiana i Humlebaek. Jeff Walls sista dag idag avgjorde saken, vi drog genast på oss kläder och for iväg.

Jeff Wall "Monolog"

I Danmark skiner alltid solen, om det inte regnar alltså. Idag var det inte några undantag, solen sken när vi kom fram och eftersom svenskarna troligen antog att det var lika grått som hemma så lyste de med sin frånvaro. Inga köer framför konsten eller vid maten, utan vi kunde ägna härliga tre timmar åt att njuta, prata, fantisera och undra över tre mycket väl valda konstnärer. Samtidigt med Jeff Wall ställer min favorit Peter Doig ut och så visades nya teckningar av David Hockney, även han skapar landskap med en närmast alkemisk framtoning idag. Granskande, reducerande, trevande och samtidigt otroligt säkert framställs vanliga vyer på ett för honom så typiskt sätt. Trots att jag vanligen brukar förknippa Hockneys konst med färg så kändes teckningarna mer typiska för honom, det är något med linjen, viljan att upplösa allt till nervösa prickar. Och tillsammans med Doig (även han från Storbritannien) och Walls (kanadick) blev Louisianas utställning en grundlig genomgång av den europeiska landskapsbildens historia, utveckling och tradition. Samtidigt så oemotsägligt samtida och internationell.

Doig goes Gauguinesque

Doig skapar musik med sin konst, dukarna vibrerar av toner från Laurel Canyon och, passande nog, Louisiana eller Mississippi. Han fullständigt dränker sina stora dukar i färgkaskader av grönt, orange och gult. Att gå bland hans bilder är som att meditera på en LSD-tripp, och det tar på krafterna. Jag vill så gärna kunna måla precis sådär, släppa hämningarna och samtidigt behålla fokus på ett sådant självklart vis. Peter Doig berättar om fuktdrypande sankmarker, det är svettigt och sinnligt, allt andas och har liv, vibrerar. Samtidigt som han vill förstå, lämnar han mycket åt ödet. En berättelse blir halv, överlämnas och ges plats för vår egen tolkning. Titlarna ger oss spår, ofta antyder de en musikalisk smak men lika ofta kan de skapa förvirring. Medvetet. Det är storslaget, bombastiskt och ändå fullt av respekt för det lågmälda. Det vi inte kan förstå det lämnas åt fantasin och stannar där, väl förborgat.

Peter Doig "another man's blues"

Walls fototavlor är dystopiska samtidsberättelser, han ger oss aldrig några ledtrådar utan titlarna är allmängiltiga och torrt beskrivande där bilden ger associationer till raka motsatsen. Temata är underdogperspektiv, samhällskritik, misär, ensamhet, utsatthet, våld och död. Hans bilder är till synes vardagliga,  snudd på tråkiga, men kräver tid. Efter en stund upptäcker man känsligheten, handlaget, tonen. Djävulen i detaljerna. Tekla och jag ägnade oss åt att lösa mysterier och deckargåtor och det var minst lika kul att lyssna på omgivningens reaktioner, där de kom, som att testa vår egen kapacitet.

Jeff Wall
"morning cleaning, Mies van der Rohe Foundation, Barcelona"

På vägen hem igen tog vi en tur inom vännerna som bor på vägen, möttes av ett höjt vinglas och en rykande grill. Vi stannade i sex timmar till, fick god mat och ett varmt förtroligt samtal och många koppar kaffe.

Dagen har ställt frågor och kommit med många kloka svar och jag kommer att somna mycket tillfreds. Mycket.

Slim Harpo - King Bee
John Mayall - The Bear

midsommardag

sitter ute, i ömsom stekande het sol, ömsom täta molnband med svalkande droppar. Psch. Psch. känns det på huden, en perfekt avvägning och mättad vakans. Balans.

Nya katten utgör en liknande avvägning i mitt hem, när den ene ligger inne och samverkar genom sin blotta existens, pockar hon på uppmärksamheten här ute. Klor och mjuka tassar mellan den bara huden på magen och den uppslagna boken. Det är hennes sätt att tala om att hon behöver uppmärksamhet. Fem minuter på sin höjd och så är det över, så lägger hon sig på bordet och sträcker ut sig med magen åt himlen. Jag känner igen mig, lär mig.

Boken jag läser handlar om att leta efter plats i en relation som går ut på att reduceras till ingen. Som att sätta gränser i sumpmark, leta stabil solplats i ett midsommarsverige. Tre kvinnor med tre olika öden förenas i en gemensam tro på sin otillräcklighet och i att vara till lags. Berättelser, där kärlek handlar om att utplåna sig själv eller bli utplånad, medvetet göra sig till någons hund, flätas samman. I jakten på en perfekt tvåsamhet lägger traditioner, drömmar och förhoppningar hinder i vägen. En förödande romantik. Vägen ut från destruktionen måste ske genom en våldsam revolution. En yttre förutsättning.

Igår firade vi midsommar hos vänner. Studie i tvåsamhet på nära håll. Så olik parsamheten kan te sig när en har uppnått en viss ålder. Under samma tak samsades det stabila paret, det nygifta paret, de som är nyförälskade, paret med stor åldersskillnad, som väntar sitt första barn, hen som inte förmådde få med sig sin nya kärlek, hen som har blivit försmådd, paret som är separerade men umgås, den ensamme på jakt, och så alla barnen i olika behovsställning. En studie i svenska drömmar, så nära och så avlägsna.

Katten spinner när hon vill, lägger sig tillrätta där det känns skönt, kommer till den som ger kärlek och äter det som passar. Livet borde vara så enkelt.

OBS

Kathy Heideman - Move with Love