chit chat

jag önskar att jag kunde snacka helt fritt om allt som händer i mitt liv, delge alla småsaker med sådan lätthet som så många andra bloggare gör och kan. Om man skulle dela upp människor i minglare och ominglare tillhör jag definitivt den senare kategorin, jag har svårt för ytligt chit-chat och snack om kläder och väder och jag ser det verkligen som ett handikapp. Idag när effektivitet och snabbhet är lösenord, inte bara i arbetslivet likställs social samvaro ofta med mingelsnack och ytliga kommentarer. Den som klarar av det är inne, den som inte gör det räknas kanske ut som tråkig, men i värsta fall som krånglig och problematisk. Jag är nog sådan, en krångelmakare. Jag är humanist!

När jag skaffade mig ett konto på facebook för snart tre år sedan var det ett sätt att testa min förmåga att mingla på ett ytligt plan. Jag såg det som ett sätt att utvecklas men tröttnade snart. Det tog inte lång stund innan jag fick mina första djupare kontakter via meddelanderutan och jag har klickat bort chatfunktionen eftersom jag upplever mig själv som ytlig och glättig där. Det var som om mediat bestämde mitt sätt att agera, att vara gentemot min nästa. Allt blev korthugget, slagfärdigt, lustigt och glättigt och konversationerna kryddades med diverse smileys för att undvika missförstånd eller för att helgardera mig. En smiley efter ett påstående kan lätt tas som ironi eller inte illa ment och för att undvika att bli för allvarlig och djup kan man enkelt slänga dit en liten leende Hen. Mycket tidsenligt. Ja, jag slutade alltså med chatten när jag märkte hur jag förändrades och valde att bli osynlig istället. Många kanske tycker att det är fegt, kanske rentav osolidariskt och asocialt men eftersom den funktionen finns antar jag att vi är fler...

Meddelandefunktionen däremot har utvecklats till att bli min länk till vänner som gillar längre meningar, som liksom jag gillar att utbyta djupare tankar och vill ha en fördjupad relation till mig. Funktionen medför dock en risk. I fb:s idé ingår en tanke kring äganderätten, en gammal västerländsk, juridisk tradition som slår ut all annan värdering. Vad händer med relationerna vänner emellan när man plötsligt upptäcker att det du skrivit i förtroende görs publikt? nu tänkte jag inte gå in på fb-politik eller fördjupa mig i en utläggning om västerländsk juridik (det kommer) utan bara litet lakoniskt konstatera att mänskligheten med all säkerhet är på väg mot en kollaps när relationer hela tiden skall göras effektivare, smartare, ytligare... det startade med telefonen. Kanske är det därför jag gärna undviker telefonen med, eftersom jag saknar ögonkontakten, den talande fysionomin, i ett möte? Däremot tycker jag mycket om att hålla kontakt via sms. Den ställer inte några krav på vare sig dig själv eller den du vill nå, du kan radera eller svara när du har lust eller möjlighet. Frihet i en liten ask!

A propos effektivisering ja. Jag stötte på uttrycket Power meeting i morse när jag var i färd att elda upp en av de gamla numren av Mitt i Vasastan som jag hade använt som packmaterial till flytten hit i juni. Rubriken löd "Håller jobbmöte på löpbandet" och jag tyckte att detta gestaltade kontrasten mellan mitt tidigare liv och mitt nuvarande alldeles utmärkt och det fick mig att fundera mer kring det uppskruvade tempot ute i skol- och arbetslivet. Länken fann jag på nätet och kommer från närbelägna Kungsholmen, som i lika mån som Vasastan är platsen i Stockholm dit effektiva och karriärhungriga kvinnor och män i den tyngre medelåldern söker sig från olika platser i Sverige. Trots att detta är en invandringsbygd upplever jag Stockholm idag som en oerhört segregerad och ytlig fläck på kartan. Där värderas kvalitet efter prislappen, och "marknadsvärde" har fått ersätta livskvalitet och alla delar i ditt liv måste effektiviseras och utnyttjas. Andra värden, som mänskliga relationer, värme och social gemenskap utanför den arten som genererar lön och betyg står svår att finna. De är som ghetton för arbetsnarkomaner, dessa maskiner som smörjer det nav som heter tillväxt.

Bodhidharma

http://youtu.be/0f2kLBg5rFI

see into your nature and become Buddha

 Bodhidharma är karamellen som långsamt och motvilligt har fått smälta. Jag har alltid haft så svårt att motstå den röda, läckra, salta smaken. Krångliga bråkstakar, självständiga och egensinniga individer som genom historien har fått gestaltas av spännande män i text och på bild...åh! vad jag älskat dessa Hjältar med humör och tvetydiga personligheter, åh! om man fick vara som dem. Tänk dig att kunna vara fri att vältra sig i humörsvängningar och fortfarande vara älskad, respekterad, även dyrkad för egenskapen?

 I bristen på kvinnliga motsvarigheter i text och bild har jag fått vända mig till den manliga gestalten och det är inte förrän under senare år som jag har reagerat och agerat. När jag fick min dotter satte jag upp ett mål. Mitt föräldraskap (moderskap låter pretentiöst, väldigt förutbestämt och "naturligt", hemskt betungande och stereotypt), skulle gå ut på att ge henne en så neutral förebild som möjligt men jag gick bet så snart alla hennes älskade Alfonsböcker var urlästa. För att jämna ut obalansen av förebilder med ett brett känslospektra började jag att se efter material som använde flickor i huvudrollen. Ständigt denna könsfokusering! Pippi var ett självklart val, men dottern föredrog faktiskt Emil och jag kände igen mig.

 Som liten kunde jag enkelt sätta mig in i en personlighet, oavsett kön, så är det idag också. Möjligen p.g.a. bristen på kvinnliga bråkstakeförebilder, men för mig var det aldrig något problem...ge ett barn en leksak och leken får bli vad fantasin begränsar den till. Det är först på senare år som jag har fått läsa mig till hur normvärdet automatiskt ställs till det ena könet, medan det andra har fått agera sekundant med en tydlig roll, ofta väldigt stereotypt framställd. Det är därför inte alldeles oproblematiskt för mig att se hur lätt min dotter kan låta sig påverkas. Lika gärna som jag vill ge henne en komplex mänsklig förebild, lika ogärna vill jag att hon skall matas med bilden av en given norm.
Krångligt.
Däremot kan jag se en fördel med att vara kvinna (det finns fler men dem kan jag gå in på en annan gång). Genom att vara marginaliserad vänjer man sig vid att empatiskt sätta sig in i och prova olika roller eller kön. Jag undrade länge om en man verkligen kunde sätta sig in i en kvinnoroll om den var skapt av en kvinna? min gamla fördom fick sig en rejäl törn när jag läste denna eminenta blogg...

 Nå- Så för att återgå till att problematisera Bodhidharma, fann jag vad jag letade efter hos Hayao Miyazaki som på allvar har problematiserat förlusten av en könsneutral hjälte med ett komplicerat psyke. Hans lösning på problemet var omvänt, han såg pojkarna tyngda av förväntningar och stereotyper och lät flickor axla rollen eftersom de lättare kunde användas som en neutral duk att projicera svåra personligheter på. Nu är Miyazaki uppvuxen i Efterkrigets Japan, till stor del präglat av västerländska ideal. Eftersom den industriella revolutionen i Japan gick så oerhört snabbt ligger det fortfarande en stor dos av ett feodalt samhälle kvar i samhällsgrunden. Detta gör att Miyazaki och många andra japanska kulturförmedlare har förmågan att peka ut och diskutera samhällsfenomen och intrikata, underliggande, kulturella mönster, sådana som vår kultur har begravt under runt 800 dammiga år. Vad Miyazaki gör, är att visa hur fångade vi är att ett könsseende och hur lätt det är att ändra på det. För er som inte har tittat på hans filmer än, vädjar jag därför med emfas! se dem och njut.

 Bodhidharma representerar den blandning av mänskliga känslor, en ärlighet bortom skuld och skam, som vi alla bär på, innerst inne. I den österländska filosofin, främst inom zen, är detta en dyrbar egenskap. I väst och huvudsakligen inom protestantismen har vi fått lära oss att tygla det splittrade och främja den enhetliga, samlade bilden av en personlighet. Nu visade det sig att min dotter ganska snart visade sig vara en säker och nöjd person som mycket väl kan se sig i en roll som historiskt varit män förunnad utan att för den skull stigmatisera valet som bättre eller sämre. Inte den sökare som jag själv är och har varit hela livet...
Tack, Miyazaki.

jag känner och jag är stolt över det

det är tur att man kan skriva, att det finns ord ändå. För även om jag skrev som jag gjorde härom dagen så är jag glad att jag har möjligheten att mobilisera känslorna och tankarna och kan klä dem i ord. Det trista är dock att jag när jag gör detta alltid befinner mig i ett svart rum, det är alltid när jag är nedstämd som jag har behovet av att skriva så bilden av mig blir därför ganska skev.

Idag är jag en lyckligare person än jag har varit på mycket, mycket länge, kanske någonsin... vilket inte framgår i en blogg som är vigd åt grubblerier. Jag har haft ynnesten av att få ta del av och njuta av en riktigt god människas vänlighet och förståelse och insikt och klokhet, humor och värme. Nu vet jag att resan jag har framför mig om två dagar, ihop med det dyraste jag har i livet, kommer att bli den sista.
Jag kände att jag bara ville säga att jag älskar, vilket känns som en seger eftersom jag trots allt aldrig har givit upp hoppet om kärleken. Oavsett vad jag skriver. 

Lov

http://youtu.be/RzMUoT4WZC0

jag lovade en person att lägga ner bloggen, men eftersom den personen själv inte har kunnat hålla ord tänker jag att det inte gör något. I veckan flyttar jag och jag har kunnat ta det ganska lugnt. Det har jag lovat mig själv och det ska jag hålla. Dels för att kunna orka fysiskt men mer, mentalt. Jag vet att en nedtrappningsfas innebär utrymme för eftertanke och bearbetning av undanstuvade känslor. Jag förstår att det kommer att bli en del upp och nedgångar och jag matar tiden, i den mån jag orkar, med musik som skall hjälpa mig genom resan. Musik kan hjälpa men även stjälpa, så jag kommer även att försöka att stressa mig igenom mer påfrestande minnen. Genom att tjata ut infekterade minnen kommer jag att annektera dem och försöka att göra dem neutrala... fast rätt vad det är poppar tankarna upp. Det händer alltid där man är minst förberedd och alltid när man är naken, mottaglig och sårbar. 

Dark Shadows

jag såg en film igår som handlade om hämnd och begär. Filmen var fullspäckad av stereotypa kvinnoroller i form av den onda häxan och den väna jungfrun enligt litteraturgenrerna gothbrud (visserligen blond) versus stjärnögd blondin (brunett). Filmen har verkligen alla ingredienser för att lyckas bli en storsäljare bland den unga och trendkänsliga publiken. Vad sägs om 60/70-talschict mode och musik, hippies, viktoriansk/1700-talsgoth utspelad i en storslagen, animerad arkitektur bl.a. bestående av lönndörrar som döljer en skatt. Eller en dysfunktionell familj med ett stormrikt förflutet, spöken och en uns drogliberalism? Glömde jag säga vampyrer, våldsamt sex, explosioner och överjordiskt vackra människor? Man hade t.o.m. lyckats klämma in en varulv. Hade filmen skapats av en mindre begåvad person än Tim Burton skulle resultatet av  blandningen mellan humor och våld lätt kunna avfärdas som en lismande kalkon. Nu älskade vi den hejdlöst!

Nå. Det jag vill berätta med anknytning till filmen handlar om starka känslor, om att känna sig försmådd och utnyttjad och om maktlösheten i att inte kunna ställa saker tillrätta. Kanske även litet om maktmissbruket, om hämnden som tröst när inget annat återstår. För ibland känns hämnd så oerhört lockande. Och ibland känns vänlighet och förståelse så kvävande präktigt.

När orden inte längre når fram, när kommunikationen fallerar uppstår luckor, vakanser. Luckorna beskriver Jacques Derrida som det enda i en kommunikation som räknas, förutsatt att raderna finns.... Det är mellan raderna saker händer, det är där gnistorna yr, blodet spills, kärleken brinner och det är även där hatet väcks och sympatin. Vakanserna fyller vi på med vår egen fantasi och skapar sammanhang, mening. På många vis är bilder bättre att kommunicera genom än med ord. Bilder framkallar nästan omedelbart känslor, de griper tag om det ogripbara, det som ej får nämnas. Bilder är Tecken som tolkas med hjälp av inlevelsen. Genom empati. Ser man på bilder som semantiska tecken så är det inte svårt att förstå hur jag menar. Egypterna förstod att använda skrivtecken som en mental process. De insåg att en bild kan förmedla flera saker samtidigt, med flera bottnar. Även det kinesiska skriftspråket använder sig av detta, liksom det nyare grekiska alfabetet. Undra på att det är svårt med demokrati i länder där orden är skapta att missförstås, där det enbart är en liten litterärt begåvad elit förunnad att förstå hela innebörden. Utöver den konkreta, pragmatiska betydelsen finns ju även den ironiska, den poetiska klangen. En liten parentes bara.

Jag har ofta tyckt att ord krånglar till saker genom att förenkla och utesluta. Detta är naturligtvis något som vissa kan dra fördel av. Ord som sägs i välmening kan vändas till motsatsen om och när det behagar, se bara på den bandade telefonförsäljningen. Det du sa ursprungligen har fått ett nytt syfte och därför även en ny innebörd. Hänger du fortfarande med i liknelserna? Det kan även vara ett fegt sätt att avsluta ett förhållande på utan att behöva motivera sig. Genom att medvetet vända den andres ord och använda dem som en sköld kan det du har skrivit bli till din nackdel. Jag har varit med om det. En gång hände detta mig och det äter mitt liv att tänka att min svaghet, min kärlek, mitt blottade veka liv har gröps ur och slängts bort och trampats på. Jag kan inte föreställa mig ett grymmare öde än att upptäcka att det som varit menat som en kärleksförklaring tagits emot som hat. Hur kan det bli så fel?

Kvinnor har ofta värderats efter praktisk förmåga. Vi uppskattas som leende och glada. Att vara medgörlig och snäll, söt och rar är alla ord som automatiskt tillskrivs flickor. Duktig flicka. Söt flicka. Förståndig flicka. Dum idiot. Upplysningshumanismens människoideal är förövrigt förtryckande i sin föreställning av en sammanhållen individ. Tag det engelska ordet composed och jämför med motsatsen, decomposed... En person med En känsla, En personlighet, En identitet, En nation. Epitet har använts för att definiera normer, normalvärden, psykiska diagnoser och blivit ett mått på kvalitet, även inom konst och film och särskilt inom reklam och propadanda. En didaktisk dualism krävs för att kunna bygga upp ett starkt försvar mot det Andra, den Andre. Tanken på ett odelbart vara startade med Parmenides och atomismen under antiken runt 400-talet f.Kr och Annorlundaskapet utgår från imperialismen och kolonialismen iom. teorier kring utanförskap och marginalisering. Granskningen och introspektionen av den egna traditionen är en viktig väg till förståelse för maktmetoder och förtryck.

Filmen jag såg ruckade en smula på genrebilderna genom att ge mig möjlighet att i hemlighet njuta av de känslor som jag har lärt mig att behärska. Avund, svartsjuka och ledsnad, bottenlös sorg och depression. Alla dessa ord är abstrakta tecken för känslor. Dessvärre har de vinklats med tiden genom att ha blivit förkroppsligade metaforer för antingen ett specifikt kvinnligt eller manligt tillstånd. Att få vara melankolisk har länge setts som en uteslutet manlig åkomma. Kvinnor är hysteriska, gråtmilda och deras känslor beskrivs som något praktiskt, konkret som Gråt, Hysteri, Tandagnissel. Föreställningen bottnar i den  gamla Aristoteliska åtskillnaden mellan kultur-natur, där mannen är aktivitet, ande, själ och kultur medan kvinnan är passivitet och natur. Som sådan måste hon behärskas, kuvas, sorteras och begränsas rumsligt, annars kan Kaos uppstå, gudförbarme. Mannen kan lugnt träda ut i den vilda naturen, som rationell och logisk kan han motstå och behärska det farliga. Det oregerliga. Det ohämmade.

 Kvinnor utmålas på så vis ofta som farliga sexobjekt genom att vara onda, argsinta häxor. De som står nära naturkrafterna klarar sig ibland på egen hand, fast oftast inte. Stereotypen är skapt av en manlig fantasi och därför oskadliggjord som relativt maktlös och läckert fjättrad av sina köttsliga begär. Till skillnad från den väna jungfrun som får kärlek, respekt, ömhet och placerad på piedestal, en rumslig metafor för den gyllene bur som mannen av nödvändighet har skapat åt sin lilla bräckliga sångfågel står häxan som får sitt nödvändiga straff till slut. Det handlar om svart och vitt, två kvinnotyper som har fått definiera kvinnors identiteter sedan den grekiska tragedin. Kanske även innan dess. Dessa båda ingredienser fanns alltså även med i filmen från igår och trots stereotyper och identitetsfällor gillade jag det jag såg då. Kanske roades jag för att dess skönhet var så enkel, för att dess spelregler inte krävde mer än igenkänning av sådant jag har fått veta sedan barnsben genom sagorna - alla dessa styvmödrar, häxor, onda féer och dödsbringande kvinnliga väsen som har stått modell för den manliga rädslan för en kvinnlig sexuell aptit, ivrigt påhejad av och stödd på Freudianska principer... alla dessa blonda, ljushyllta, väna varelser som aldrig knystar om sex annat än sublimerat och konkretiserat på bild genom manliga fetischer; en oskuldsfull blick, en vippande kjol, ett par kyska glasögon, en underliggande glöd i ordvalet. Begäret efter något undflyende, vagt, osagt och drömskt. En spegelblank yta att projicera alla sina egna drömmar på, som inte ställer krav eller påminner om att även den manliga kroppen är fysisk och som sådan jämförbar... möjlig att kritisera, möjlig att konsumera.

Duras

"‎"Det är mellan höften och revbenen, på det ställe som kallas veka livet, som det har hänt. På detta dolda och mycket sköra ställe, som inte täcker sig vare sig ben eller muskler, utan känsliga organ. Där växer en blomma. Som tar livet av mig.""

och så var det slut på eländet

ja, jag tänker tacka och ta farväl av denna miserabla blogg som har gjort sitt. Jag har, när jag tittar tillbaka, på en ganska kort tid lyckats beskriva mig som en fullständigt neurotisk och fruktansvärt pretentiös kulturtant, något som jag har lagt ner alldeles förfärligt mycket möda på och med blicken på backspegeln kan jag egentligen bara sucka och säga att ja, jag är sådan. Ibland. Jag har tillåtit mig att tycka synd om mig för första gången i mitt liv och ja, det har känts bra. Men nu får det vara nog med det, nu skall jag rå om mig och min tös och tillsammans kommer vi att bygga upp en ny tillvaro utanför stadens stress och glam. Det livet ser vi båda fram emot.

Men vem vet, det är ett halvt år kvar innan vi kan flytta in så kanske vi hörs här igen... men låt oss inte hoppas på det, vad?