Epifania enligt Hugin

 Mitt lilla bo är nu inne på det tredje dygnet där temperaturen inte har lyckats kravla sig över -10°. Som väl är hade jag missuppfattat chefens tidsplan med en vecka, och kan istället för att fortsätta oroa mig, sitta hemma och värma upp mig och huset i ett par dygn till. En annan sak som är tursam är att jag har råd att värma upp lillstugan i år, och har därmed sluppit ispropp, trots en rad bistra minusnätter runt -20°. Det är lätt att tro att alla runt omkring har det likadant som jag själv, därför har jag inte brytt mig om att kommunicera läget utan tänkt att det är normalt. Men nja, normalt är det väl knappast. Detta är förvisso den strängaste vintern som jag har upplevt sedan jag flyttade hit, och då har jag ändå upplevt en del riktigt bistra dygn, det ska sägas, men i år verkar det som att alla fördämningar har brustit. Nu är jag rädd att detta påfund med flera riktigt kalla nätter på rad kanske kan bli det nya svarta, och att jag inte kommer att kunna leva som jag gör så länge till. Ja, rädd är jag inte, men skakad. För även om det är normalt med köldknäppar, så är det inte normalt att Sverige ser ut som en blå ö mitt i ett rött hav, på de kartor som visar jordens medeltemperatur 2023. Fjolåret har varit det varmaste sedan mätningarna började och rekorden kommer regelbundet. Orättvist kan man tycka, eftersom det gnälls över väder från det blå bältet när klimatförändringarna torkar ut floder och smälter glaciärer i det röda. Sakta men säkert försvinner allt det där som har legat till grund för människans makalöst framgångsrika expansion och fantastiska, uppfinningsrika kulturer. 

 

Nej, det är inte lätt att leka torpare när väder råder, och vem kan jag klandra. Än så länge har jag ved, och vatten rinner i kranen, och om batteriet till bilen fungerar på måndag så kommer jag att kunna köra till macken och tanka billig bensin, och simma, och handla, och leva vidare ungefär så som jag brukar göra utan att tänka mer på saken. Men så tänker jag också att det är fördjävligt att man kan hålla på såhär, slösa på resurser och leva på stor fot alldeles ensam när man vet hur illa det är ställt med övriga världen. 

I mitt nästa liv, då ska jag fixa så att alla bor kollektivt i vackra små byar, och så tänker jag ordna så att ingen behöver känna sig alienerad, genom att besluta att jobb och meningsfulla sysslor måste utföras av egenvilja istället för krav knutet till en lön. I en sådan värld kunde man få läsa och skriva, äta och dricka, göra konst och musik, och berusad av skönhetsupplevelser älska sig genom livet om man ville det, sedan odla litet i trädgården och titta på småkryp och örter medan man gjorde walkabouts och filosoferade över livet i lugn och ro, om man önskade det. Och vi som art skulle mäta framgång i hur bra vi tog hand om varandra, för vi skulle genom naturstudier förstå hur dyrbart ett liv är och att en födsel inte är en tillfällig och individuell vånda, utan en högst kollektiv angelägenhet. Vi skulle sätta kvinnokroppen i fokus, och med hennes behov skulle en ny världsekonomi födas. Och även om det är en utopi att låta en introvert person med introverta idéer vägleda andra, så vore det ändå en ganska skön sak att testa någon gång i framtiden. Kan jag tycka.