Det är cykelväder. Nu kan man lätt ta sig till favoritställena för att lyssna, fika eller bara vara en stund innan man måste vara på plats. Idag inväntar jag posten. Under dagens tur bevittnade jag flera nya ting för året. Ett ljuvligt blommande körsbärsträd som ömt kelade med den gamle tallens stickande krongrenar över kvarnruinen, en maniskt och magiskt sjungande trädpiplärka vid hagarna, hangökens lockrop vid stenbron, och så en göktytas tytande ute vid de östra strandängarna. Ute på hagarna, och uppe på en död al, där som kungsörnen brukar sitta, och med utsikt över buskar och snår alldeles intill Rönnes stilla vatten, satte sig en törnskata på lur. Under sig hade han både sjungande ärtsångare och sävsparv, och en skogssnäppa hade satt sig på en gren så att det bara gick att se stjärtpennorna och undergumpen (rumpan). Göken gol och alla slutade sjunga, alla utom sävsparven och gärdsmygen. Det tog dock bara en kort sekund innan vårkakafonin var igång, och som inget hade hänt sjöng åter svarthättan kapp med den svartvite och ärtsångaren, och alla de andra majsångarna igen. Det är verkligen som en tävling om luften så här års, alla vill ha så stor bit av ljudrummet som det bara är möjligt, och det trummas, tjatas, drillas, och hackas som om det inte fanns en morgondag. Helt enkelt underbart för den som bara behöver sitta och lyssna. Honorna tycker nog som jag, att det är litet spännande att få vara i centrum denna korta stund innan tiden kommer för blöjbyten och matinköp. Vi passar på att njuta.
Ute vid ruinen har ett förälskat knippar funnit sin plats i världen. Hannen böjer sig med halsen dubbelvikt i våldsamma krumbukter, medan honan, som brukar sitta uppflugen på en torr sten i vattenflödet, nobelt tittar på. Igår hade de en åskådare, en hanne som höll sig på behörigt avstånd, men han verkade inte störa deras kutter och lek utan var nog mest lärjunge. Hemma på söderläget och strax före solnedgången igår kväll hördes årets första gök. Det var en hona som flög förbi och vore det inte för att jag såg henne skulle jag trott att det var en duvhök. Gökhonorna härmar rovfåglar för att skrämma bort ruvande fåglar, och då det är fritt fram för henne att lägga sina ägg i annans korg så tar hon tillfället i akt. Hon är väl som kvinnor är mest, måste använda sig av intelligens för att lista ut hur man tar sig fram i en skrålande och högljudd värld av tävlande storskrävlare. Bromances och mästersångare i all ära, men när det kommer till att ta hand om sig och sina gener är det oftast honorna som måste ta störst ansvar. Om människan hade fattat vikten av det arbetet skulle hon inte lägga alla sina ägg i krigskorgen. Men nu är det sköna maj, tack och lov för det.
 |
| Ängsbräsma |
Och så var det jobbet. Man har råd med saker och så känner man sig viktig. Det är väl bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar