En svarthättehona landar i boken vid söderläget och fyra hannar materialiserar sig plötsligt som från ingenstans. Genom kikaren kan jag se deras resta hättor och solfjäderformade stjärtar i motljuset, sången från den högst rankade hannen är mycket intrikat och han sitter på en gren ett stycke därifrån, de andra ger ifrån sig ett upprört hackande och kretsar runt honan som för att avleda henne från att komma på andra idéer. Det är en mycket känd koreografi och hon tycks ta det hela med ro. Efter en stund försvinner hon bort från reviret och alfahannen sjunger en litet sorglig avslutningsdrill. Rödstjärten sitter bara några meter därifrån och sjunger på sitt litet osäkert, övertalande vis. Först en tveksam ton för att starta upp, och sen kommer drillen. Ibland låter han som ärtsångaren och törnsångaren, det är min gamle hanne, det. En gärdsmyg smyger in med en trumvirvel när det finns plats, och så när allt verkar lugnt klämmer lövsångaren in med sin vemodiga lilla melodi, kompad av en gransångare, snyggt på håll. Den svartvite herren härskar också över boken, låter sitt tjäbi-tjäbi tjosan och hoppar sedan runt bland de övriga träden och buskarna som omger mina stackars planteringar. Jag säger stackars för att det inte har hunnit bli så mycket planteringar än. Natten var åter kylslagen, -3,3° men om man ska lita på prognoserna så kommer slutet på järnnätterna på tisdag, och lita kan man alltid. Risken är väl snarare att torkan håller i sig, och olyckskorpar börjar varna för en lika het sommar som 2018. Mycket pekar åt det hållet.
En aurorafjäril fladdrar förbi, den kommer så småningom att landa för att lägga sina ägg på strandängarna, där som ängsbräsman nu blommar. Ängsbräsman, eller braxenblomstret, vildkrasse och gökblomster, kärt barn har många namn, var även Harry Martinssons favorit. Den är vek och vacker som livet självt. Jag ska läsa mer av honom i sommar, men först blir det litet mer av Kerstin Ekman, varvat med Klas Östergren, och så några till. Jag har en del svenska författare att ta igen.
Sedan några veckor har jag inte haft dubbla lediga dagar, närmare bestämt sedan jag var och hälsade på min tösabit som fyllde år i april. Nu har jag sagt till, det kändes svårt eftersom jag vet vilket betungande arbete min chef har nu när det är högsäsong, och för att han har svårt att delegera. Det är lätt att känna igen, man gör allt på rutin och att förklara för någon stjäl tid från det dyrbara dygnet. Men jag måste akta mig noga, jobbet är kul nog för att glömma bort sig själv. Allt har sina fördelar och nackdelar.
Två skator diskuterar med varandra från en av tallarna, en rödhakes sirliga klocka fyller i och från andra sidan om häcken varnar en koltrast. Nu kör ett par motorcyklister på grusvägen, det virvlar upp damm och lägger sig över locket på termosen. Bokhäcken är ännu kal, men inte så länge till. Nu letar koltrasten mask på gräsmattan framför mig, han springer en meter, stannar och lägger huvudet på sned, springer en bit, och stannar tvärt. Lägger huvudet på sned och kastar sig sedan över gräset och fångar en fet mask. Över honom sitter det en arg blåmes, han har fått leta efter en ny boplats i år. Jag måste akta brunnsvattnet och knölade därför in ståltråd i den gamla pumpen där han har boat de senaste fyra åren. En kungsfågel låter sin lilla cirkelsåg från andra sidan av bäcken som slingrar sig över bottenstenarna och visar sina kala strandkanter. Halv tolv ganska exakt hörs morkullan knipsa och knorra. Mitt på dagen. Ja, det är sannerligen bråda dagar, men rosorna är beskurna, de första röda flicksländorna har siktats, solen skiner, och jag är ledig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar