 |
| en mandelblomma, helt i min smak |
Jag älskar när det är rent och prydligt, har nog blivit som min mormor på senare tid. Hon var pedant och jag har alltid sett mig som hennes motsats. Så blev det med den saken.
När innerfönsterna, vintermattorna och gardinerna har lagts upp för sommarförvaret på vinden och golvet är skrubbat är det så fint inomhus att världen utanför speglar sig i golvtiljorna. Det doftar såpa när man kommer hem och det är plötsligt rymligt och ljust. Tänk att det skulle behöva gå nästan ett helt liv innan man fick uppleva känslan av att komma hem och att allt är som man lämnade det. Med vissa undantag förstås, för vädret utanför väggarna påverkar inomhusklimatet. Jag känner om morgonen att det har blåst östanvindar på natten, och när jag kommer hem från arbetet märks det om solen har värmt upp huset under dagen. Och fågelsången hörs tydligt genom de enkla fönsterbågarna. Jag vaknar tidigt av deras hälsningar till morgonsolen och lägger mig trött på kvällen till deras aftonsång. Efter ett glas vin på söderläget och en öppen dörr mot solnedgången värms andarna upp igen efter en dags spring på hårda stengolv. Två timmar med fågelsång och med fötterna i högläge är nästan all stress borta, och efter promenaden är allt glömt.
Jag funderar förstås över om jag kommer att orka med heltiden, men för att få ihop till en dräglig pension är det nödvändigt. Det finns ingen myndighet som tar hänsyn till utbrändhet, och som läget ligger idag verkar det inte bli bättre av den varan. Och varför skulle det, när människovärdet, demokratin och jämlikheten är på så kraftig utförsbacke, och klassamhället är så tydligt att det har blivit det nya normala. Man misstros oftast överallt, och branschen saknar avtal och fasta arbetstider, och ersättning för obekväm arbetstid skrattar man åt. Det är inte optimalt på något vis, allra minst för någon med en utmattningsdiagnos, men jag tänker ändå att jag har haft tur. Den inställningen är ganska bra att ha om man ska orka kämpa. Men jag ska inte heller glömma att min chef också har haft tur, för det finns inte många kompetenta människor här ute i bushen som samtidigt kan konst, skriva, guida, servera, eller bädda sängar, städa toaletter och rensa i rabatter, och dessutom för en struntlön. Jag trivs ändå fint på stället och personalen (och de allra flesta besökarna) är bra, och så får jag god mat, kaffe, och sovmorgon varje dag. Det är ändå inte kattskit. Att så mycket av den fina, efterlängtade våren missas just nu kanske uppvägs av allt det andra. Jag får se det så, så länge det fungerar. Bävar ändå inför vintern förstås.
Det finns ungdomar som har så god lön att de kan gå i pension vid fyrtio års ålder. Oftast väljer de att fortsätta arbeta ändå, många blir deprimerade av att inte längre ha ett mål med livet. Lönen är en liten del av arbetsmotiveringen, det viktigaste är ändå att känna sig delaktig och att göra något nyttigt av sin tid. Kul ska man också ha, och trivas ska man göra. Det är fina grejor, det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar