Mandelblom, kattfot och blå viol: Proselyter och epigoner

vi bygger broar mellan torp, här i Klingstorp

Bonusdagar. Mot mitten av augusti har grannar och vänner kommit tillbaka hem igen efter sina respektive semesterorter eller resor, och stugorna fylls åter av festglada personer med material att dela med sig av och saker att berätta. Här har det cyklats en hel del i sommar och jag har lagrat energi som jag tar med mig in i framtiden, inte minst till boken som växer fram. Att skriva är ett organiskt arbete som kräver mycket läsning, intryck och möten, och då är sommarhalvåret en bra tid för ord och tankar att planteras och gro för att kunna ge en rik textskörd under den mörkare årstiden.

vi uppskattar det verkligt unika: här praktnejlika

Det finns så mycket att säga om mitt grannskap, inte minst om de inflyttade personer, som precis som jag har avvaktat med en viss skepsis innan de tagit klivet ut på farstun för att ta kontakt. Det finns många anledningar till varför vi har flyttat hit en gång, en är att få vara ifred från yttervärldens påtryckningar. Allt fler människor som jag möter och råkar i slang med bekräftar min egen bild, att det är ett långsammare liv som är modellen för ett gott liv. Några anser att det räcker med en helg eller en kort resa för att återhämta sig, medan andra tycker att det är viktigt att kasta om prioriteringarna, mycket beror förstås på omständigheterna och var du befinner dig i livet. Är du din egen, och har byggt upp en verksamhet på din drömtillvaro, är det förstås lättare att känna sig nöjd med arbetslivet än då du är hänvisad till alla de yttre krav som ställs på dig som anställd. Och när du arbetar akademiskt eller konstnärligt är det viktigt att du har förmågan att stänga ute det som är roligt med arbetet, för att hinna med det där andra som också kallas livet. Familj, barn, en trädgård, alla dagliga göromål och måsten som skall hinnas med och fixas. Att då samtidigt hinna med ett yrkesliv är inget för den svage...

Bland de möten jag kan berätta om här, är berättelsen om den hemlige bagaren från Köpenhamn som valde att sadla om från ett högstatusjobb som stjärnkock i storstaden, och bli hemmabagande och närvarande pappa på en gård belägen i den vackra rönneådalen mellan Snälleröd och Färingtofta. När han insåg att hans namn och upparbetade rykte som en duktig och skicklig yrkesman, allt det som tagit hela livet att skapa, egentligen ägdes och kontrollerades av en chef som hade makten att kunna stjälpa allt på ett litet kick, utan att han som anställd kunde göra något åt saken, skulle betongväggen redan vara ett faktum. Han grät floder varenda kväll efter pendlingen till hemmet, och kände hur självkänslan och egenvärdet sakta rann bort. Först när det andra barnet var på väg förstod han att något var fruktansvärt fel, och att han stod vid ett vägskäl. Livet måste handla om mer än att utsätta sig för alla de tramsigheter som prestige och viktigpetterskap skapar, och när ditt namn och rykte har blivit en säljbar egendom på en marknad, ja då är du ingen fri individ längre. Du slutar leva ärligt, blir kluven, och smulas sakta men säkert sönder inombords. Vid mötet igår, där jag cyklade runt i grannskapet för att leta grejor till min bok, möttes vi i denna gemensamma erfarenhet. För egen del önskar jag att jag insett allt tidigare än jag gjorde, men vet också att forskningen och förståelsen kring utbrändhet och utmattningsdepression först måste nå full acceptans, och antalet röster måste öka och höjas innan jag ens själv kan ta saken på tillräckligt stort allvar. Arbetsplatserna har haft alldeles för lätt att slinka undan, och diagnosen har använts för brett och lättvindigt och helt missat att berätta att utbrändhet de facto är kronisk, men det går väl framåt gissar jag. Förebyggande arbete och medborgarlön ligger dessvärre långt bak i prioritet under valkampanjen, så vi som har blivit utbrända måste ta saken i egna händer även i fortsättningen. En solskenshistoria är ändå en skön sak att berätta, och enklare att ta till sig än alla de tunga dagarna som naturligtvis också finns. Bagarn och jag vet, att vägen till framgång handlar om att få ihop livspusslet, och att kunna betala räkningarna även då orken är obefintlig. För att orka krävs lust och glädje, och det är viktigare än någonsin.

Vi uppskattar det tysta, ödmjuka, alltigenom äkta

Det finns många andra möten att behandla, fler träffar och samtal som har skett under sommaren som har gett mitt liv en boost och i viss mån en ny mening. Vissa av dem kommer jag att tappa bort för att kanske, möjligen, en dag, vilja återuppliva, medan andra kommer att odlas och vårdas ömt. Livet kan verkligen vara som en riktigt vacker trädgård, som skött av en expert har till syfte att efterlämnas åt framtiden. Om det aldrig så lilla som du har gjort med livet en dag blir älskat och vårdat av en person med sinnena och drömmarna i behåll, kan det du lämnat kvar bli mer än ett vackert minne att vila sig i. Allt det där andra, det får bli till aska. Och en bok kan bli bra av litet brännande nässelsnår, för även nässlor kan bli till en god soppa.

Den dag vi slutar drömma tillhör vi inte längre de levande.

Vi odlar våra trädgårdar med mycket kunskap

På Klippans konsthall pågår det nu en smart fotoutställning som jag varmt rekommenderar: Se Maria Fribergs videokonst möta Peter Stridsbergs foton och skulpturer i PROGNOS. Du kommer inte att bli besviken.

En tanke: Varför uppskattar inte lantisar landet, utan vill verka stadsmässiga genom att handla, klä sig och inreda "stilrent betonggrått" enligt katalogens stereotypa reklambild, och sålunda kliniskt rensa bort alla möjliga spår av naturlighet som kan förekomma i livet? I gengäld verkar inte stadsbor uppskatta staden, utan gör allt för att vara lantliga genom att handla "lokalt och närodlat", klä ner sig, och inreda med naturmaterial (inte sällan är det importerat skräp), och med allt krafs och bjäfs skapa sig en "lantidyll" enligt en annan stereotyp. Blir vi aldrig, någonsin färdiga med schablonen av vårt tänkta idealliv, och är det av skam för att inte räcka till i en perfekt digital värld? Jag tycker det är en väldigt trist utveckling i alla fall, och hoppas att bildskapare som sprider denna dynga över nätet ser potentialen i att fundera kring vad som är äkta, och vad som är just en schablon, och att de sedan tar sitt ansvar som influencers. För influerare är man på nätet, oavsett.