Årstider

Rågen skördas i augusti enligt Pieter Brueghel dä

 Det är tidigt när jag vaknar, nattkylan har skapat imma på fönsterrutornas insidor. Jag tänder en fyr i vedspisen av sådant som har samlats under veckan, och när den nästan har brunnit upp är teet färdigt och frukosten förberedd. Yoghurt och veckans fröblandning med ultralyxiga valnötter, litet frukt och de sista hallonen i en blå skål, allt bärs ut under tak. Det droppar från humlen och en koltrasthanne, en årsunge med ljusa stråk på magfjädrarna, ruskar valpaktigt om bland hasselsnåret så att tunga droppar faller ner över daggkåpor, kirskål och nässelsnår och över den överblommade rosenbusken. Ett par tranor kallar från söder och en kråka ropar från norr. Det låter tidlöst och ödestyngt, perfekt soundtrack för en svartvit filmsekvens som panorerar över ett kargt landskap med en borgruin och några döda träd. Gröngölingens skrik och hack från en större hackspett tar mig hem igen, och ringduvan pumpar läns från hållet där asparna står. I övrigt är det alldeles stilla, inte ens asparna rör sig i gryningssolen. En tunn rökslinga lyfter från skorstenen och får sällskap i dansen av diset från det nattfuktiga eternittaket. Sex grader blir åtta, teet smakar som bäst nu. Nio grader. Sju stjärtmesar leker över björken på norrläget så fort solen tagit över trädtopparna. Tio grader. Grönsiska, gärdsmyg och nötväcka, lövsångare, domherre entita och blåmes... En råmande kossa annonserar att dagen har börjat i väster. Teet har också blivit kallt. När dagens första flygplan rispar ett streck över himlen mot sydöst letar en mindre hackspett mat från dungen i nordväst och gärdsmygens ungar hoppar fram på gräsmattan. 

 

Våren kräver planering och organisation enligt Pieter Brueghel

Att leva med fyra årstider betyder att man startar om från noll. Plantera på naken mark, se livet spira, växa och ge frukt innan allt mejas mer och förvaras inför en period av träda och synbar död. Cyklerna ingår i vår livsfilosofi, det är en bild som ingen bättre än Brueghel som levde under den lilla istiden, kunde återge. Det växlande spelet mellan liv och död är påtagligt där årstiderna regerar, allt som föds måste dö, den som sår kommer att skörda, den som spar han har. När resorna mot sydligare breddgrader blev möjliga fick nordmänniskan en inblick i ett annat sorts liv. Fiesta, långa ljumma nätter och möjligheten att skörda året om var paradisiskt skönt och besjöngs i poesin, men ett bekvämt liv kunde få fatala konsekvenser för återvändaren. Det var nog därför som protestantismen fick ett särskilt starkt fäste i norr. Arbeta i sitt anletes svett innebar att motsatsen var syndfull och lat. Siesta, mañana - mañana blev liktydigt med slöhet, och särskilt när resorna blev vanligare och vistelsen alltför kort för resenärer att inse, att pauser är livsnödvändiga, om så bara under dygnets hetaste timmar.    

Vår nordliga, ekonomiskt rationella syn är inte universell. Den har varit en framgångssaga för några få, ruin för flertalet andra, men är, sin globala utbredning till trots, inte en vetenskapligt evidensbaserad sanning som stämmer för hela jordklotet. Dessutom är det idag ovanligt att leva med årstiderna där det är möjligt att göra så. Alltfler människor på breddgrader med fyra årstider lever i klimatutjämnande miljöer, dessa livsstilsbubblor som kräver enorma mängder energi. Energi, som kräver kolonialpolitik, som förutsätter åtskillnad, som behöver blunda för fakta för att kunna leva som den lär; att utjämning är död. Allt enligt termodynamikens andra huvudsats.

 

Vintern innebär ett hårt liv enligt Pieter Brueghel dä

 

Cactus - Evil