Augustitankar

 Jag sitter ute och väntar på att åskregnet ska dundra in och tänkte känna hur temperaturen dalar genom att sitta ute så länge det går. Just nu är det 27° och det börjar bli riktigt drägligt. Åskan mullrar litet försynt änsålänge, jag hoppas på ett riktigt skyfall. Efter en dag med 33° hjälper varken skugga, bris eller litervis med vatten, turen till utebadet i förmiddags gjorde mig helt medtagen trots att jag tog det lugnt på cykeln. Som väl var, hade de stängda dörrarna hjälpt till att bevara en någorlunda skön inomhusmiljö. Det är första året som jag har fått hålla dörrarna stängda för värmen, inte ens 2018 gjorde vi det. Men vem är jag att klaga... Idag anlände tösen till Berlin. Efter nästan en timmes försening beroende på värmekurvor på vägen in mot Hauptbahnhof, och förvisso i en luftkonditionerad vagn, stegade hon ut i ett 37° Harmageddon. Det måste ha varit som att kliva ur ett flygplan på Malaga flygplats... minus den luftkonditionerade ankomsthallen. Just nu, berättar hon, letar hon och några dublinbor som hon träffat i Amsterdam, efter någonstans att kyla ner sig och de är på väg mot Museuminsel där det är kvällsöppet. Man kan inte föreställa sig hur värmen ter sig över 35°, särskilt inte i en stad där betong och asfalt magasinerar hettan och skuggande träd är få. Jag gnäller över de plötsliga väderomslagen här, men i en stad måste det vara fruktansvärt, inte minst för gamlingarna och de mycket små, eller alla djur som har svårt att finna naturliga vattenhål att svalka sig i. Vattenkanaler och pottar är ansträngda av den långa hettan, och på fler ställen rapporteras det att floder håller på att torka ut.

Ja, det är en märklig tid vi lever i. Även om jag försöker att förstå och förändra mitt liv i en riktning som jag känner är bra för samvetet, så väljer även jag ibland att blunda för fakta. Det är för tungt att ta in allt och man måste kunna leva "ett drägligt liv". Jag dricker kaffe, och te, har svårt att tänka mig ett liv utan en god parmesan eller ett fint vin ibland, och kör min bensindrivna bil till affären när det måste storhandlas. Och jag skickar efter saker på nätet, böcker är inte alltid så enkla att få secondhand. Ibland undrar jag verkligen om allt är förgäves, särskilt när politiker och makthavare enbart ser tekniska lösningar på sådant som jag skakar på huvudet för. Det är svårt nog att få alla att inse att vi måste samarbeta, att det är på allvar. Att människor redan idag flyr undan klimatförändringarna eftersom deras hem är omöjliga att bebo. Jag kan vid särskilt mörka tillfällen få för mig att ukrainakriget kom som en skänk från ovan för vår politikerkår, eftersom fokus då har kunnat förskjutas från ideologiskt tyngd miljökamp till action och säljbara enheter, istället. Jag har nog fel, säkert är det så, men jag tycker att värderingarna har förändrats på mycket kort tid, och jag är uppriktigt rädd för att våra politiker inte är grundade i sin väljarkår, utan fortsätter att regera som om vi var mitt i en pandemi och därmed slipper lägga örat mot marken. Valet i höst ska bli "spännande" att följa. 

På det personliga planet är det mesta ganska kaosartat, jag hoppas på en lösning på min arbetssituation eftersom kostnaderna ökar och reparationerna läggs på hög, men jag tycks vara inne i en loop. Jag får avvakta helt enkelt, precis som jag gör med åskvädret som just nu har börjat mullra litet högre. Det är dags att dra ut pluggen, flytta utemöbeln under tak och hämta boken. 

 

Jag läser: Alles was Ich bin, av Anna Funder