Jag fullkomligt älskar dessa sensommarkvällar när temperaturen dalar och de blågröna mosaiksländorna svänger sina prasslande lovar om huset. Även jag går runt huset, viss om att allt är som under förra rundan, men ändå lika förundrad över att allt jag ser finns där. Jag hukar mig ner och bekräftar igen att liljan doftar, tittar in i kalken och får litet pollen på näsan. En duva sprattlar till inifrån hasselsnåret, ljudet besvaras av en annan duva som sitter några meter längre bort. Över huvudet på mig surrar en bålgeting. Den förvissar sig precis som jag om att alla vindruvorna är på plats, gång på gång måste vi kolla för att se om inte något nytt har hänt. Och med fjärilarna är det likadant, de testar samma Echinacea purpurea och kan sitta i den i timmar utan att tröttna. Ja, om man är van vid att inte ha höga förväntningar på livet kan varje liten sekund vara fylld av upptåg.
I helgen är det tänkt att jag ska ta en tur uppåt landet. Det är för ett litet uppdrag som jag ådrog mig när jag var på besök för en månad sedan och det har bekymrat mig sedan dess. Nu blir det av i alla fall, och det blir säkert trevligt även om det är både kostsamt och kräver en hel dags koncentration. Under simningen idag var temperaturen exakt densamma i vattnet som i luften, och det kändes som att flyga fram. Jag tog mig litet tid att prata med en dam som simmade i banan bredvid, något jag aldrig annars brukar göra. Simning är ren njutning, när allt fungerar är det som att meditera i en egen lyckobubbla, men idag kändes det bra, även herren intill oss uppskattade kommentaren om hur vidunderligt det var att simma i luften. Jag tror att vi alla kände så.
Strax utanför häcken hörs en rådjursbock bröla och solen har just gått ner. Snart viker jag ihop datorn och går in men först tänkte jag dricka upp mitt glas vin och ta en runda till. Man kan aldrig riktigt veta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar