Om att göra en resa

Caspar David Friedrich, 1822

 En grön Morran står hukande framför garaget, där inne i tujaskelettet och bakom de täta vildvinssnåren har en gärdsmygsfamilj bott och ännu tyr sig ungarna dithän. En liten halvvuxen unge sitter på de små klena syrenerna som kantar söderläget, bara två meter från mig, den är helt upptagen med att undersöka sin omvärld och klättrar upp och ned längs de veka stammarna och ut på varenda gren, allt kontrolleras noggrant. Vidare går turen ut mot den svarta tomaten som klänger på ett hampasnöre fäst vid pergolan som är tyngd av vinrankor. Där uppe kan katterna ibland ligga på lur, så för säkerhets skull håller sig den lille gärdsmygen tryggt nere vid marken, där den klättrar längs raden av syrener och får plötsligt syn på mig, där jag sitter med min kopp svart morgonte. Nu svirrar den kvickt förbi lillstugan och in i den täta paradisbusken som växer där bakom, helt säker och utom synhåll från mina nyfikna blickar. 

De två gångna dagarna har varit litet grå och jag har återtagit kampen mot förfallet, huset har städats och garderoberna snyggats till och under tiden har även en stol, som jag en gång plockat bort sitsen på, börjat se nytt ljus. Livet är ofta som råttan på repet, när man hittar en sak uppdagar sig något annat som måste göras, och prioriteringsordningen beror på akuta insatser och mer långsiktiga planer. Ett bålgetingbo kommer alltid först, därefter kan man leta rätt på saker för det pågående arbetet och finna något som egentligen passar bättre på en annan plats, eller ett annat och för stunden viktigare behov. Under en dag hinner man med litet tur med att rensa trädgården, städa garderober och badrum, påbörja en stolsrenovering, sopa ut vinden, sy två örngott, och för varje gång man letar efter något hittar man inte bara det man söker, utan även sådant man trodde hade varit förlorat för alltid. Städdagar är inte så dumma ändå. 

Tösen är just nu på väg på sitt livs första tågluff. Hon skickar en bild där hon står i sin hiss med packningen, i färd med att debarkera tryggheten mot en turné ut i Europa. Amsterdam, tre väntande vänner, Waddenhavet, och sen vidare. Hennes resa är samtidigt min, jag tänker på de resor jag själv har gjort då jag var i hennes ålder, och vet hur viktigt det är att lämna en plats för att inse sådant man inte gör mellan fyra väggar. Nu börjar hennes liv, precis som gärdsmygen kommer hon att behöva pröva sina vingar för att känna hur livet fungerar. De misstag som görs, framgångar som röns, vyer som ses och vänner som möts kommer för alltid att prägla henne, det ska bygga upp och forma den identitet som aldrig slutar att resa och som ständigt är på väg. Om några veckor ses vi igen, fulla av äventyr att berätta, med nya erfarenheter att smälta - och litet visare klättrar vi mot ett nytt okänt mål i framtiden - hon på sitt vis och jag på mitt. 

Att kunna resa är viktigt, vi behöver röra på oss för att inse hur obetydligt små, men samtidigt viktiga vi är, i det stora hela som vi kallar livets väv. Vi påverkar varandra med ord och bild, men djupast genom att vara nära och få betrakta varandra i tysthet. Att få vara någons vän, släkting, älskade och bekant ställer krav på oss, ansvar kallas det vi tar, och förtroende det vi ger. Tanken är för mig precis lika hisnande vacker som den solnedgång jag själv har upplevt över Waddenhavet. Likt männen i Friedrichs lilla målning står min tös i fronten, allt är möjligt, hela världen är hennes. Där bakom ligger det ett ankare, en väntande vän i tryggheten och någon som hejar på. Vem behöver mer?

Caspar David Friedrich, 1821

 

Jag läser The Picture of Dorian Gray, av Oscar Wilde

Fleetwood Mac -Songbird