Dagarna har åter blivit mildare. Efter ett svalkande regn i förrgår natt kom dagen som kanske kan få beteckna hela årets fulländning; när rosorna börjar slå ut, och bulliga moln svävar över en blå himmel, och koltrastarna orkar sitta och sjunga långa morgon- och kvällsserenader bara av ren livslust, och allt är spirande grönt och fullkomligt makalöst paradisiskt. Ja, till och med flugorna höll sig på sin kant igår, det var nästan löjligt idylliskt, och att det av en händelse sammanföll precis med dagen då en mycket långväga vän med sina två tonårsdöttrar skulle komma på visit. Jag hade på morgonen kunnat klippa det regntunga gräset där det skulle klippas, rensat och fixat litet med odlingarna, så att ärtorna hade någonstans att ta vägen med sina allt längre stänglar, och hann till och med fräscha upp mig med ett skönt dopp i utebadet. Vattnet höll 25° och jag var helt ensam i den enorma poolen, och omgiven av inget annat än en glad och förväntansfull badpersonal, vajande gröna träd och buskar, och vackra sommarmoln, var det som att simma mitt i en lyxig annons för ett paradisiskt annanstans. När gästerna anlände hade de hittat utan problem, så vi satte oss i skuggan under pergolan med glass och jordgubbar och en kopp te, och medan hönsen pickade runt oss kunde vi prata om sådant som har hänt sedan gymnasiet och om våra nuvarande liv. Det pågående samtalet fortsatte sedan på vägen till min hemliga badplats, där vi på bryggan och på stenarna mitt i sjön kunde ta upp även tunga saker, som död och separation, omstarter och brustna visioner, och lika luftigt lätt som molnen flög förbi och vattnet var ljumt skrattade vi åt det som heter livet.
I ett sådant väder och i en omgivande miljö som denna kan man inte se livet annat än som en rad av solskensglimtar, och nog är det så, också. Ofta gör man sig så mycket bekymmer om småsaker att man glömmer bort att vi har varit den sista generationen som kunnat göra vad vi har velat - ja det kanske till och med har krävts av oss att skapa oss det liv vi önskar. Vi som gick ut gymnasiet på åttiotalet har kunnat drömma oss fram till en gränslös framtid, och de flesta av oss har sluppit tänka på konsekvenserna eftersom det alltid har ordnat sig på något vis, av någon eller något annat. Ibland har det slagit mig, att drömmarna i sig har varit målet för min generation X, och att vi inte har tillåtits stanna och vara nöjda med livet. Det har ingått i framstegstanken, att bara vi arbetar hårt kan vi nå precis dit vi vill, och sedan tar vi nya tag. Högre och högre, bättre och bättre, the sky is the limit, and beyond och alla bevis kröns med en bild på de sociala nätverken, som är skräddarsydda för att förmedla drömmen om ett annat liv. Kanske att den ultimata anarkisten idag är den som är fullkomligt nöjd med situationen, att drömmen är införlivad med det liv hen redan lever, och som uppriktigt menar att resans mål innebär allt annat än stagnation, tristess, eller leda?
Just nu, när rosorna dignar av sprickfärdiga knoppar, fåglarna sjunger avslappnat, och regnet kommer med jämna mellanrum, kan jag inte vara lyckligare. För medan naturen jobbar på i cirklar och jag kan få ha mina drömmar i behåll, är jag redo för allt - till och med en vinter till.
Sköna dagar! Kram!
SvaraRadera/Magda :)
o ja! Kram :)
SvaraRadera