 |
| Tummelisa av Stig Blomberg på Vattenhuset |
Det där med att ha semester utan att uppbringa lön eller ha ett jobb att vara ledig från kan vara litet knepigt, så då är det bäst att hitta på en orsak. Jag hade fått ett erbjudande om att följa med på en tur till västra Götaland och Bohuslän och tvekade en stund, men nappade efter att ha försäkrat mig om att trädgården och djuren var omhändertagna, och när jag kommit på idén att plocka med en gammal tonårsfåtölj till tösens nya lägenhet (som hon ville ha) kändes det fullt legalt att lämna hemmet under hela fyra dagar. Det blev en hemskt trevlig tur uppåt landet genom Halland, småvägarna tog oss via kända och okända ställen och både konst, kultur och trädgårdar besöktes innan vi sex timmar senare taxade in hos tösen för att överlämna pryttlar och pinaler och se den första egna lyan. Därefter hälsade vi på hos I-L som hade fixat en övernattning i city och drog sedan med henne ut på italiensk krog för att fira hennes första semesterdag. Under två dygn vadade vi sedan runt i ett göteborgsk-toscanskt landskap, verkligen allt jag åt, besökte och gjorde hade en tydlig italiensk prägel och det soliga vädret gjorde sitt bästa för att komplettera stämningen. Att I-L dessutom är en fena på italienska viner gjorde inte saken sämre. De sista dagarna möttes vi upp på Tjörn igen, där vi badade i saltvatten, kikade på räkor, maneter och fiskar och njöt av allt det vackra som bara en ö i Bohuslän kan erbjuda. Under resan hem ersattes prylarna med tösen men vi tog åter den långa vägen tillbaka. Förbi stendösar och kulturlämningar bar oss bilen över de fyra halländska bäckravinerna, och vore det inte för att vi beslutade oss för att ta en glass på glassfabriken och köade under nära två timmar ihop med andra semesterivrare, så hade vi med fog kunnat raljera över husbilarna som stod parkerade intill det kända varuhuset, och med rent samvete gapa över de stackars satar som ägnade semesterlivet åt att köa för att få lägga sina surt förvärvade slantar på saker de inte behöver. När vi susade förbi den där ökända orten och pekade finger var vi egentligen lika goda kålsupare - men glassen var god (och billig).
 |
| flämtande kreatur, Väderön |
Efter ett par dagars vila på torpet med bad och vänner beslutade vi oss för att åka till Väderön. Väderleksrapporterna varnade för att Londonhettan (obegripliga 42°) skulle skölja över oss och då hjälper inget bättre än en kustbris och havsvatten. Det var förstås många fler som hade kommit fram till samma slutsats... Väderötrafiken som dessutom var en båt kort fick stå ut med irriterade barnfamiljer med barnvagnar, solparasoll, picknickkorgar i två ringlande köer, varav en nådde ända bort till parkeringsplatsen på andra sidan om gästhamnen. Efter 1,5 h väntan knöddes vi och några hundra till in på det enda fungerande fartyget och så bars vi iväg över böljan den blå. Sandhamns strandremsa var vid det laget förstås fullpackad och det fullkomligt myllrade av solbadande semesterfirare i badkläder närmast bryggan, men så snart vi hade fyllt på vattenflaskan vid kioskens hundbar och gett oss av på stigarna så tunnades skarorna ut. Efter bara ett par hundra meter var vi i det närmaste ensamma om stigarna och badvikarna och fick se både fåglar och insekter, trots hettan. De roligaste obsarna var nog tobisgrisslan och den tunga läderbaggen som flög över huvudena på oss inne i Söndre skog. Skalbaggen landade slutligen i en skadad grenklyka uppe i en ek där den förmodligen hade sitt perfekta mulmbo. Vi hade förstås behövt kamera med objektiv för att kunna dokumentera alla saker vi såg, men istället fick vi många andra fina bilder, bl.a från öns sandgräsfjärilar och på kossorna och fåren som flämtande stod i den magra skuggan under en vindpinad apel eller tryckte sina magar mot marken. Ute på den norra heden var det inte nådigt under middagshettan. Jag fick ändå se fyra nya vadare för året (större strandpipare, kärrsnäppa, drillsnäppa, rödbena), tre perfekta obsar av törnskata på bo, två vackra tornfalkar som jagade över torrängarna och en kentsk tärna, så det var ändå inte kattskit. Trollsländorna gillade dock det heta solgasset och efter att ha förföljt och försökt fotografera några blå kejsartrollsändor och rivit oss på björnbärssnår och enebärsbuskar fick vi se den där köttfärgade fulheten som för ett par år sedan fick trollsländeintresserade att resa land och rike runt för att få en glimt av - den mindre kejsartrollsländan är idag en tämligen vanlig slända, ändå kräver artportalens förinställningar teknisk bevisning i form av bild eller film.
Det går så fort med alla förändringar nu, och det är förmodligen svårt att hinna med att finjustera tekniken, men värst tycker jag ändå att det är med alla blånekare av klimatförändringarna som på fullaste allvar hävdar att myndigheter och forskare ljuger om mänsklighetens påverkan. Senaste nötet på nätet menade att väderkartornas färgfält för temperaturer var för skarpa och överdrivna. Är det inte litet märkligt att det är de värsta begabbarna av livsstilsförändrande åtgärder och relativism som samtidigt hellre litar på korrupta politiker och relativa antaganden än på forskning och vetenskap... och de kallar sig upplysta!
Efter två outhärdligt heta dagar (33°) slog vädret om från tropisk hetta till svensk midsommar igen. Som väl är har vi i år hittills sluppit låsningen vi hade 2018, men detta till trots, och trots att det har regnat litet emellanåt är det ändå knastertorrt i skog och mark. Jag följer SGU rapport över grundvattennivåerna som uppdateras varje tisdag, och ser hur illa det är ställt med de stora vattenmagasinen som försörjer vår största stad. Ändå är det en piss i Nilen jämfört med hur det ser ut över resten av världen. Vad är människan utan vatten? och då avser jag inte poolerna eller golfgreenerna och trädgårdarnas gräsmattor som kräver semesterorternas sista reserver av livsmedel för ynka fyra veckor om året. Relativism, som sagt. Har man betalat så mycket för sin parkeringsplats ska man för fan få något för det också.
Folk är dumma på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar