Skillnaden är påtaglig mellan juni och juli, redan vid månadens inträde märktes tystnaden och under några dagar var det enbart rovfåglarna och hönsen som höll hov. Sakta återtog trädgården de ljud som jag förknippar med sommaren och vuxna fågelsångare varvades med ungarnas rop. Trollsländorna har också ändrat karaktär, nu är det ängstrollsländor och mosaiksländor som hälsar på, och även om jungfrusländorna är färre så gästar de ungefär samma utstickande grenar och strategiska buskage som förra månaden. Att dela in tid i strikta månadsgränser är förstås fel, gränserna är flytande och går gradvis, men genom att hänga upp händelseutvecklingen i perioder blir det som sker mer uppenbart. Jag tänker på kalendern som hängde på lekskolans vägg, den som gav dagens första uppgift till en av oss som satt i halvcirkel runt fröken Cecilia att gå fram och riva fram dagens datum. Lycklig den som fick lov att klistra upp månadens bild. Att dela upp händelser kalendervis är en gammal kulturvana och hänger ihop med våra årstiders växlingar, det är lika självklart som att kunna vrida på en kran och få rent vatten eller hämta mjölken ur kylskåpet.
När Emerson skriver essäerna i Naturen på 1840-talet tar han avstamp i kolonialväldet och en monoteistiskt präglad religion, och kanske är det just därför som han trots sin kritik kan berätta om en tid som är så härligt genomsyrad av tillförsikt inför framtiden. Samtidigt med dessa grundläggande föreställningar (varken kolonialväldet eller kristendomen ifrågasätts) kommer han fram till flera insikter som har besannats idag; de bigott sakrosankta tendenserna som han med tiden varnar för i sina föreläsningar och essäer har idag rundat poesin och naturkänslan, och människans strävan mot andlig frihet och längtan finns enbart på pappret. Hon går i cirklar. Längtan bort är den enda frihet som kvarstår. Thomas Mann skriver om ungefär samma tid som Emerson ganska exakt ett hundra år senare. Han blickar tillbaka på sin ungdoms hyllade gestalter, som likt klippta profiler har fallit ur modet och stoppats undan i en skamvrå, men så plötsligt dyker de upp igen och måste betraktas med en ny blick. När Mann beskriver den tyska kulturens fanbärare, Goethe, saknas vare sig kritik eller humor, Mann är en mästare på att skapa stämning med hjälp av elegant ironi och tar här en annan germansk tradition i hand; den gotiska narrspegeln som även Erasmus använder i sin fantastiskt roliga essä om dårar (kvinnor och barn) som de verkligt sanna sanningssägarna. Kejsaren är naken.
Jag sitter i min lilla gröna filterbubbla och läser och begrundar omvärlden, och har förstås också en del att göra innan jag kan peka finger - men som kvinna har jag ett stort försprång. Att stå utanför och kika in är en förutsättning för att kunna skriva, lika mycket som grundläggande behov är det. Jag har en kran, en kyl och en bil som fungerar mestadels, och lika gärna som jag kunde säga att vad var det jag sa om energipriser och råvarumarknaden, så vet jag också att jag är lika fast i det ekorrhjul som har skapat världen jag förutsätter, och måste lita på att det ordnar sig för dotterns framtid. Om några månader går vi in i slutfasen på den politiska pajkastningsfars som nu pågår, det val som alltid kallas viktigt är nu ödesmättat på riktigt. Hur vill du att världen och livet ska te sig för barnen som växer upp? Bryr du dig om deras framtid, och inte bara tänker på dig själv? Frågor som dessa kräver omedelbara svar. Det brinner i knutarna, inte bara litterärt. Tror jag på min inneboende förmåga att förändras, så kommer även omvärlden att förändras. Tror jag på min medfödda skaparkraft, ska omvärlden häpna av hur omvälvande den kan te sig i ett nytt ljus. Självtillit är viktigt, alltings utgångspunkt utgår från våra ögonglober. Lita inte på att den som har flest anhängare också har bäst svar på problemen (det brukar vara precis tvärtom), för så länge vi gömmer oss bakom invanda och populära föreställningar är vi inte bara fega utan arbetar (i bästa fall) utifrån den lilla yttersta toppen av vår förmåga. Använd kroppen, hela kroppen, när avgöranden som gäller andra kroppars framtid fälls. Det som kallas kärlek, och som vi brukar värna om som fint och vackert handlar om omsorg om någon och något annat, men känslan måste alltid utgå från dig själv. Kärlek är mer än vackra ord, det är magi som kan förändra allt.
"Den nya förkunnelsen kommer att bygga på den skepsis såväl som på den tillförsikt som finns i samhället, och med stöd i tvivlet ska en övertygelse ta form. För skepsisen är inte obefogad eller laglös; den påtalar begränsningar i det invanda mönstret; begränsningar som den nya filosofin måste beakta och låta resonemanget vidga sig bortom, i samma mån som den måste inkludera de äldsta uppfattningarna."
- Ralph Waldo Emerson, "Erfarenhet" 1844
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar