Intellectual healing

Zygaena filipendulae (sexfläckig bastardsvärmare)

 Det är morgon och jag sitter ute på trappen med min kopp te. Tänker. Tänker på hur mycket jag älskar allt som finns i naturen, inte bara bandet som knyter ihop de irriterande flugorna till matjordens alla maskar och mykorrhiza, och ugglorna med sorkarna och tordyveln, utan även detaljerna. Att gå nära och betrakta, plocka fram en bok, och i långsam takt försöka sondera vad jag har sett för nytt idag, är som att få gå in i sig själv för ett slag och ge mitt vanligen splittrade sinne en behövlig stunds lugn och ro. 

Jag ska försöka att njuta av sommaren till fullo, och mellan varven som ju sker med trasiga maskiner och annat jox dra in alla dofter och slå upp de arter jag lyckas notera. Jag har alltid med mobilen, och även om det är svårt att få till bildutsnittet, och det är inte samma känsla som man får med en stor kamera, så får detta vara ett sådant år när jag registrerar min absoluta närhet. Med mobilen i hand måste man krypa alldeles inpå sitt objekt och det kräver både sinnesro och sega muskler. Just nu, förresten, sitter det en fjäril och njuter av morgonsolen alldeles vid min sida. Den har slagit upp sina bruna vingar och i solskenet kan jag se hur fantastiskt vacker den är, intill den ludna kroppen är fjällen grönglänsande och längre ut fångar solen upp violetta toppar, och när den sluter vingarna kan jag se de sju fina ögonfläckarna, att toppen på antennerna är orange och hur den rör på käkarna. Det är en luktgräsfjäril som slagit sig ner intill mig, kanske för att visa att böckerna har fel, och att den är så mycket mer än bara brun. Allmän möjligen, men absolut inte trist. 

 

Argynnis aglaja (ängspärlemorfjäril)

Ibland har det hänt att jag har gått bet och fuskat med en app som jag har blivit rekommenderad, men märker då att själva upptäckarlustan försvinner. I böckerna tar jag med händelsen och jakten jag gjorde i fält, in till köksbordet och låter jag bli att googla kan jag sitta där och försvinna in bland bladen, kanske lära mig något nytt om en art jag inte har sett ännu och återuppväcka minnet från platsen för en stund i mitt inre. Och även om jag vet att mitt minne är kort och att nya kunskaper måste fräschas upp för varje säsong, så är det ett litet äventyr i sig att kunna få behålla intresset som ett barn, en dilettant och nybörjare. Jag har alltid gillat att skapa nytt, det kanske passar mig att vara utbränd, trots allt. Långt bort från de snabba svar och rappa repliker som yrket hade vant mig vid att åstadkomma. Och jag vet ju att för varje gång jag nöter en kunskap så sätter den sig, det gäller bara att veta var man ska leta.

 

Polyommatus amandus (silverblåvinge)

Där bolmenvattnet har grävts ner mellan vägen mot Ljung och in mot byn, har det på en sträcka av en halvannan kilometer blivit en utmärkt torräng med en stor mängd ängsblommor. Det är på grannens jaktmarker och ägaren har satt gran och lärk, men mellan de ännu små plantorna har en stig, tuktad av hans fyrhjuling, gett utrymme för kortväxande, blommande örter. Dessa små växter har sin tur fått ge mat och rum åt fjärilar och insekter, varav åtskilliga är sorter som är ovanliga idag. Flertalet har flytt från de omkringliggande jordbruken, som har rationaliserat bort deras livsrum med gödsel och en allt intensivare odling. På ett avstånd av knappt tvåhundra meter hemifrån lever det idag åtminstone tre olika sorters bastardsvärmare, och den vackra violettkantade guldvingen, som jag har letat så efter under mina tio år här på torpet, syns nu varje solig dag, tillsammans med flera blåvingar och pärl- och nätfjärilar. Den lilla äventyrsstigen är ett perfekt avbräck när dagen känns trist och något nytt måste hända. Här dyker det alltid upp något att häpna över, och som alltid när, och där man minst förväntar sig det. 

 

Boloria selene (brunfläckig pärlemorfjäril)

Allt intellektuellt arbete handlar om att betvinga döden på något vis, att jag landade här är bara en konsekvens av att mitt liv alltid har handlat om döden. Som född med navelsträngen om halsen under en sätesbjudning har det varit en kamp om såväl min egen, som mammas, livsutrymme. Och att som elvaåring förlora den enda fasta punkten i hemmet, min älskade pappa, har skapat fler tankar som djupnar med åren. Skuggsidorna har gett mig synen och hörseln, känseln och nervtrådarna, men det krävs inga större åthävor för att inse att liv förutsätter död. Existens är berättelsen om liv och död, och om kampen för att känna livet i döden, och tvärtom. Henri Michaux uttryckte det elegantare men jag vill minnas det som så; att gråt i skrattet, skratta i gråten.

SLU artdatabanken rapporterar om våra rödlistade dagfjärilar och bastardsvärmare.

Jag läser nu: Renegater, av Klas Östergren