Motacilla alba

 Jag följer den osynliga stigen över ängen, korsar stengärdets öppning, där som det har rasat, och tar sedan traktorvägen vidare uppåt och över mjukt rundade kullar omgiven av buskage och skogsgläntor. Där på toppen ter sig alltsamman så klart, den lilla kullen är min dagstidning. Jag ser på Rönne ås glitterflöde hur dagarna har varit, hör från skogen mittemot vad det är som pågår och blir alltid överraskad av någon nyhet som dyker upp. Under vägen hit idag följde jag ett ljud som jag inte har fått höra så ofta, och eftersom taltrasten är en skicklig imitatör var det inte förrän sparvugglan upprepat sig många gånger som jag fick ge med mig. Tjat kan löna sig. 

För tre dagar sedan blev ön där forsärlan häckade översvämmad och jag har undrat om de kanske hittat sig en mer stabil tillvaro någon annanstans, men idag syntes de båda igen. Två vippande stjärtar, ömsom svingande sig över vattenytan i vida vågor, halsbrytande födointag i luften och de gula brösten lysande i solen. De älskar solen precis lika mycket som jag. Efter en halvtimmes kontemplation här, mer behövs inte för att bli lycklig, bröt jag upp från sittplatsen på den gamla ekestocken, och medan jag spatserade upp mot kullen igen hördes den lilla sparvugglan lättat utropa, pöh - pöh. Ändå var det när två helt vanliga sädesärlor mötte upp där uppe på toppen som jag blev tvungen att sätta mig ner på platsen. Det var något i deras tyngdlösa lättsamhet, sången och deras vippande struttighet som fick mig på fall. Pladask bara, så krossades vinterns fördämningar, och jag kunde få gråta bort all dammig köld och oro i deras sällskap. Precis sådär tror jag att människor har känt i alla tider, för lättnaden är enorm den dagen då sädesärlan bestämmer sig för att stanna.