Du

människans mått, från en tid när ödmjukhet var större än egot

 Det kommer alltid att vara du. Låt oss strunta i varför, det finns ingen rationell förklaringsmodell för känslor, de bara är. Tag som exempel att försöka förklara detaljer, det skulle riskera att det flyktiga och ärliga försvann och blev materia istället. Magin skulle försvinna. Jag blir glad av det som är flyktigt och oförklarligt, mystik, ett enigma som kanske når en lösning. Långt där inne i maggropen, glad. Lycklig, om man så vill. Detta slitna gamla begrepp. 

Nyligen fick jag läsa att det jag håller på med när jag skriver här på bloggen är en filosofisk form som inte går att finna i Sverige, den heter filosofisk antropologi eller antropologisk filosofi. Max Scheler var tysken som gav denna kärleksfilosofi livsluft. Det var mitt under andra världskriget och han var ensam om att från sin doktorsstol i Köln varna för vad de nationalsocialistiska och kommunistiska ideologierna kunde göra, precis som kapitalismen, som han ansåg var en mind-set. En inställning, ett sinnesfördärv. Varför har Sverige valt den andra vägen, den fullt ut rationella och materialistiska vägen som utesluter allt vad magkänsla, intuition och mellanmänsklig etik handlar om? Existentialisterna hör härtill, liksom Max Weber och Husserls fenomenologi, och den judiska och katolska tron med sina vackra trösterika berättelser om människan i sin relation till andra. Panteismen är den filosofiska antropologins svar på människans ställning i Kosmos, där går hon aldrig någonsin ensam. En av ett otal strålande stjärnor, oräkneliga och obestämbara, i en oförutsägbar och spännande omvärld som kräver samvete, samarbete, samvaro, samspel. Detta fina lilla prefix som bär på ett så enormt stort innehåll. 

När vi retar oss på varandra är det för att vi bryr oss så mycket, och för att vi vet att det är egot som felar. Det människan retar sig på är det som är känt hos henne själv. Allt vi gör, allt vi kan, utgår från våra egna kroppar. Kroppen som maxim. Redan hos de gamla sofisterna fanns det en man som hävdade kärlekens lag, sofisterna som aldrig lärde ut sanningen utan istället visade de sina adepter vägen till ett bättre liv. Empedokles. Så hette han, sofisten som lärde ut att kärlek och hat är dynamiska principer och de fyra elementen deras material. Attraktion eller repulsion. Så enkel världen var. 

Under de gamla sofisternas tid gjordes ingen åtskillnad mellan natur och kultur, den barriären restes först under tidigmodern tid och klyftan fortsätter att vidgas. Idag är gapet så enormt att det verkar vara det enda som står kvar, stadigt och ståndfast är det skillnaderna som poängteras. En ständig strävan mot att särskilja oss mot vår natur kallas nu framsteg och utveckling. Att likt Empedokles hävda att det är i balansen mellan de fyra elementen som kärlek uppstår tycks vara precis vad som kallas flum idag, kanske för att det inte är mätbart, vägbart eller jämförbart. Det tragikomiska hos människan som man förr gapskrattade åt har blivit dagens rättesnöre, sanning och äkthet. Jag lever i fel tidsålder.  

Helena Granström, Respons: Kan den subjektiva upplevelsen någonsin fångas med vetande?

Jag har just avslutat Den oändliga rättvisans matematik av Arundhati Roy, och läser nu Stenarna i själen av Sven-Eric Liedman.